Ett europeisk militär-industriellt komplex håller på att skapas utan tillräckligt demokratisk debatt och insyn. För att försvara demokratin i unionen liksom värna om fred och säkerhet globalt behöver EU mer militärpolitisk integration men inte utan medborgarnas involvering och insikter. En lösning för framtiden vore att lägga alla militär tillverkning i EU under offentlig kontroll bland annat med syfte att förhindra vapenexport till diktaturer, menar debattören.
DEBATT. “Mindre EU” och “mindre Bryssel” är vanliga slogans i samband med Europaparlamentsvalet. Inte minst i Sverige som har en historia av skeptisk och negativ inställning till beslutsfattningen på EU-nivå. Samtidigt är fallet att orden inte alltid matchar verkligheten, i synnerhet när det kommer till militärpolitisk institutionell utveckling.
I samband med kriget i Ukraina handlar militärpolitiska diskussioner mycket om Nato och hur världens största militära allians med många problem borde agera. Man kan säga att kriget i Ukraina ger Nato mer stöd för sin existens trots all kritik som har riktats mot Nato sedan 2010-talet.
Kriget har också lett till diskussioner om hur EU borde utvecklas militärt. Idéer om att starta en “europeisk armé”, finns sedan 1950-talet. Men än så länge är det bara en vision som inte kan verkställas i praktiken eftersom stödet hos EU-staternas regeringar liksom hos medborgarna överlag är otillräcklig. Militära aspekter som vapensystem, förband och budgetar anses också fortfarande vara närmast orörbara delar av varje lands nationella suveränitet.
Det betyder dock inte att den militärpolitiska utvecklingen på EU nivå har avstannat eller stagnerat under de senaste åren. Tvärtom, på grund av bland annat “Brexit och Trump” är EU i dag mer militärt integrerat och koordinerat än tidigare genom tillkomsten av Europeiska försvarsfonden, militära missioner i Sahelregionen och ökade ekonomiska satsningar på vapensystemutveckling och forskningsprogram.
Enligt professorn och militäranalytikern Raluca Csernatoni som nyligen skrivit en rapport för tankesmedjan Carnegie Europe har ett europeiskt militärt-industriell komplex redan utvecklats.
Begreppet militärt-industriell komplex togs fram av den amerikanske generalen och överbefälhavaren och senare presidenten Dwight Eisenhower. Han var under 1950-talet rädd för hur privatpersoner, nätverk och företag som ägnar sig åt militärt verksamhet skulle kunna gå samman och skapa särintressepolitik som kunde bli starkare än demokratiska beslut och institutioner.
Utvecklingen i EU påminner om det som Eisenhower varnade för och Csernatoni menar att trots all retorik om nationell suveränitet har EU-kommissionens växande roll blivit större. Csernatoni beskriver denna utveckling med att en ”privilegierad relation” skapats mellan olika EU-institutioner, vapentillverkare, ekonomiska intresseorganisationer, liksom mellan olika politiska lobbygrupper och organiserade expertnätverk. Ambitionen är bland annat att EU ska ha mer militärpolitisk liksom ekonomisk integration vilket bland annat gynnar vapenföretag.
I Csernatonis analys befinner sig den europeiska militärindustrin i korsvägen för den militärpolitiska och militärtekniska utvecklingen. Dels råder det upplevda brister på investeringar på nationell nivå samtidigt som det finns stora tekniska framsteg inom den civila sektorn där tanken blir att EU borde satsa mer på militärteknisk och ekonomisk integration i stället. Csernatoni menar också att den generella militära industrin i unionen har haft en växande roll i inrättandet av EU-politiska agendor i att utforma säkerhets- och försvarspolitiska initiativ i Bryssel.
När det gäller demokrati som samtalsprocesser, beslutsfattning och tillsyn menar Csernatoni att trots att Europaparlamentet fått en mer framträdande roll saknar EU-kommissionen överlag transparens rörande militär-industrikomplexets utveckling samtidigt som det råder väldigt lite saklig och offentlig debatt.
Det betyder i praktiken att medborgare liksom politiska partier har för lite insyn, kunskap och information om vad som faktiskt sker på unionsnivån rörande den militärpolitiska utvecklingen.
Eftersom valet i Sverige närmare sig och nästa Europaparlamentsval är 2024 är frågan om fler kan börja debattera den pågående utvecklingen och kräva engagemang hos sina representanter i Stockholm och i Bryssel?
EU:s framtid påverkas mycket av det som sker i Ukraina och hur utgången blir. Historikern Yuval Harari menar till exempel att krigets utgång kommer att avgöra om regeringar runt om i världen kommer att spendera mer pengar på vapen och soldater eller på välfärd och sjukvård.
En lösning som fler kan eftersträva är att vapentillverkning i EU hamnar under offentlig kontroll helt och hållet så att inga vapen exporteras utan bara kan användas inom unionen samtidigt som EU-staternas militära organisationer bidrar mer till fredoperationer och mänsklig säkerhet som i Afrika.
