Nu har det gått  tre veckor sedan jag planterade en liten myntakvist som fått bilda rötter i ett glas vatten. En första rottråd har letat sig ut ur krukan med kokosfiber och jag kommer att plantera den i jord.

Mynta trivs med mycket jord. Men hemma är det bökigt med för stora krukor. En lösning är att använda roskrukor. Det är krukor som är typ dubbelt så höga som de är breda. Det ger större rotutrymme utan att kräva alltför mycket utrymme på bredden.

Mynta och palettblad

Det gäller att ha lite koll på vilka arter och sorter som är lämpade för sådan odling. Många växter som sallad, basilika och andra ettåriga örter har ganska grunda rötter och går att odla i förvånansvärt lite jord. Andra, som chili och tomater, blir inte större än de har utrymme för sina rötter. Mynta är perfekt för roskrukor.

Jag har några fina palettblad i sådana krukor. Palettblad har ganska grunda rotsystem och överlever också i små krukor. Förvånansvärt små krukor. De är inte särskilt näringskrävande heller, men om de får mycket fet, fin jord kan de växa sig stora och vackra.

Inte särskilt snygga

Problemet med roskrukor är att de inte är direkt vackra. Och den plats jag sparar på bredden går åt på höjden. När det väl är dags att ställa ut växter i trädgården eller på balkongen spelar det ingen roll, men fram tills dess brukar jag försöka dölja dem så gott jag kan. Bland annat har jag byggt lådor som döljer dem.

Dessutom gör formen på krukan att det är extra noga att se till att jorden är väldränerad. Ett rejält lager grus eller lecakulor i botten är viktigt, det gör också att det går att ställa ett gäng såna krukor i en bunke med lite vatten i så att jorden vattnas underifrån också.

Jag blandar också jorden med grus, lecakulor och ibland lite kokosfibrer. Då och då ställer jag krukorna i badkaret och sköljer igenom jorden. Det snor lite näring från växten, men det går ju att ersätta. Genom att skölja minskar jag risken för att det jäser eller ruttnar i krukan och ser till att jorden lever överallt. Mycket av näringen som en växt tar upp produceras efter hand av mikroorganismer i jorden och det är viktigare att de mår bra än att lite näring försvinner.

Rabarberpaj till midsommar

Nu är det full fart i fönstren. Det är en lika rolig som frustrerande tid på året. Det är för kallt ute, samtidigt finns det solljus nog för de flesta växter. Våren är ju kort och intensiv i Sverige och de växter som lever naturligt här har anpassat sig efter det. Många populära kulturväxter har det inte så det krävs lite fixande och is i magen.

Jag har en kruka med rabarber som nu är inne på sitt tredje år. Rabarber gillar att få ordentligt med rotutrymme. Som så många andra trädgårdsväxter blir de inte särskilt stora i en kruka, men jag tycker att de är så vackra att det inte gör nåt om det inte blir någon jätteplanta.

Det tar också några år innan rotsystemet har utvecklat sig tillräckligt för att man ska kunna plocka stjälkarna. Det går att odla rabarber från en bit av de knöliga rötterna, då brukar det ofta att baka en paj år två. Odlade från frö är det bästa att vänta till år tre.

Mina rabarber är nu inne på sitt tredje år och har redan satt massor av fina stjälkar. Jag kommer att låta dem vara tills jag ställer ut krukan på balkongen. Efter hand som de vissnar ner plockar jag bort dem, de första stjälkarna smakar i princip ingenting så det är ingen förlust. Kanske blir det en paj till midsommar. Håll tummarna.

Behöver lite vinter

Framåt hösten vissnar hela härket. Plantan har inte blommat än, det brukar vara tecknet på att de blivit stora nog. När det väl händer är det smart att plocka bort blomstängeln, när rabarbern väl har blommat börjar den förbereda sig för vintern och slutar vara kul. Vintern får min kruka tillbringa på balkongen med ett lock som täcker krukan. Den fryser inte ihjäl så länge som det inte är riktigt bister vinter. Tvärtom är det nödvändigt med lite vinter för att den inte ska ge upp.