Nu blir det jobbigt. Besvärligt.

Så här: vi som identifierar oss som gröna gillar delaktig demokrati, decentralisering och mångfald. Och rent ideologiskt är vi lagom imponerade av nationalstater, som ju ofta tillkommit genom krig och övergrepp där människor sällan fått säga sitt.

Är vi överens så här långt?

När jag var språkrör fick jag frågan vad jag skulle säga om Skåne ville bryta sig ur Sverige för att istället bli del av Danmark. Svaret blev: ”Borde krävas regional folkomröstning och det vore nog schysst om det kombinerades med krav på kvalificerad majoritet, det vill säga minst två tredjedelars majoritet, eller två folkomröstningar med minst två års mellanrum”.

Tyckte jag kom ur frågan ganska elegant … Tyckte nog journalisten också, för hen såg ut som om hen var imponerad över det genomtänkta svaret. Hade visserligen aldrig tänkt på frågan, men ur ideologiskt perspektiv tyckte jag att det var ganska solklart. Fick inga sura reaktioner från partimedlemmar heller.

Decentralisering och deltagande demokrati, kan det med viss rätta kallas.
För övrigt var faktiskt Miljöpartiets företrädare – i form av språkröret Jan Axelsson och gruppledaren i riksdagen Inger Schörling – de första som mer officiellt åkte ner till Slovenien för att ge stöd när slovenerna ville bryta sig ur Jugoslavien. Om det hade jag synpunkter, minns dock inte om vad. Kanske är de medvetet förträngda.

Men nu till det besvärliga. Om folkomröstningar i Donbass, Sydossetien och till exempel Transnistrien, som är en autonom region i Moldavien, kommer fram till att medborgarna där vill bilda egna länder eller rent av ingå i Ryssland … Vad säger vi då? Är vi då lika förtjusta i decentralisering och människors rätt att bestämma själva?

Marigt, kan jag tänka mig att många anser. Och så börjar vi leta argument som tar oss ur situationen. Till exempel att medborgarna är utsatta för propaganda eller att det skett folkomflyttningar som snarast liknar etnisk rensning.

Men om det nu är som det är. Om folket tycker på ett sätt som vi inte gillar … Dilemma? Jajamen!

Det som kallas ”liberal samhällsmodell” med yttrandefrihet, organisationsfrihet och rätt att kritisera makthavare – sådant som ogillas av såväl regimer i Ryssland, Kina, Indien och Iran som auktoritära ideologier i allmänhet – är något som de flesta i vårt land tar för givet att alla egentligen vill ha.

Ändå vinner auktoritära makthavare framgångar. Vilket kan bero på att människor faktiskt stöder dem – eller (vilket vi nog mest tror på) att de är manipulerade och/eller lite … korkade, eller i vart fall obildade. Det sistnämnda säger vi inte offentligt, men jag har hört det till förbannelse mellan skål och vägg. En gammal fin kolonial västerländsk tradition, eller hur man nu kan uttrycka det.

Delaktig demokrati, folkomröstningar, decentralisering, självbestämmande – vad betyder det? Var sätter vi gränserna? För sådana finns väl?