Det finns få patenterade trick kvar för politiker som vill visa att de förstår ”vanligt folk”. Det räcker inte längre att visa sig med shorts eller svära i Hylands hörna. Men ett sätt som fortfarande är populärt är att ge sig på vegetarianer och veganer. 

Inget signalerar avspänd folklighet som syrliga kommentarer om militanta veganer, som moraliserar över hederligt folk som bara vill äta sin ryggbiff i fred. Det går hem i stugorna. Greppet är förstås vanligast till höger.

Men den senaste tiden har även Vänsterpartiet bett sina partimedlemmar att sluta prata om vegetarianism, eftersom kritik mot köttindustrin kan stöta bort väljare. Även tidigare MP-politikern Peter Eriksson har skyllt det gröna partiets problem på alla ”moraliserande veganer”.

Detta är en väl beprövad strategi inom politisk kommunikation. Visa väljarna hur vanlig du själv är – trots alla dina politikerprivilegier –  genom att ge dig på en liten, illa omtyckt grupp. Populära grupper att ge sig på är ”de rika”, ”fackpampar” eller ”utlänningar”, beroende på politisk preferens. Eller som i detta fall då, veganer och vegetarianer.

Tjyvnypen mot just ”moraliserande” veganer och vegetarianer är dock en smula märkliga, av flera skäl.

Det första är att man väldigt sällan ser några veganer ”moralisera“ överhuvudtaget. Det är knappast så att Agendas Anna Hedenmo har svårt att få en syl i vädret, för alla moraliserande veganer som får komma till tals på bästa sändningstid. Politik och näringsliv översvämmas inte heller direkt av djurrättslobbyister, som mot feta arvoden piskar upp en opinion för striktare djurskydd.

Det brukar heta att de som äter växtbaserat lägger sig i andras livsval och ger moralkakor till andra. I själva verket anmärker nog veganer och vegetarianer mindre på andras livsstil, än vad andra anmärker på deras. Varje vegan som ätit julmiddag med tjocka släkten kan nog intyga den saken.

Ett annat skäl till att påhoppen på vegetarianer och veganer är ganska märkliga är att veganer och vegetarianer i allra högsta grad är ”vanligt folk”. 

Var tionde svensk beskriver sig själva som vegetarian eller vegan – det är ungefär en miljon väljare! Enligt Vegobarometern är uppemot var tredje svensk flexitarian och 23 procent vill äta mindre kött än vad de gör nu. Det är knappast en liten väljargrupp.

Partistrategerna borde istället för att ha denna grupp som slagträ fundera på hur deras intressen bättre ska tas tillvara och ge avtryck i den allmänna debatten. Det finns röster att vinna och debatter att föras. Och förstås också ett bättre samhälle att nå, där djurs rättigheter tas på allvar. 

För nog måste väl ändå en miljon svenskar anses vara vanligt folk?