Ända sedan Putins invasionskrig i Ukraina 24 februari har jag undrat: Är detta ett nytt kapitel i den epok som kommit att kallas för ”kriget mot terrorismen”? Frågan om svenskt medlemskap i Nato handlar mer om utrikespolitik än om försvaret och den svenska Nato-debatten i sig handlar om den svenska synen på Ryssland. Den redan tudelade Nato-debatten tycks dessutom bli alltmer polariserad.
DEBATT. Jag hör plötsligt ekon som påminner om George W Bushs retorik i samband med terrorattackerna mot World Trade Center 11 september 2001. I sitt tal till nationen konstruerade han en motsättning: ”Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”.
En parafras på denna dikotomi skulle kunna formuleras som ”antingen är ni för ett svenskt medlemskap i Nato, eller så går ni Putins ärenden”. Detta farliga mantra har upprepats flera gånger i den svenska Nato-debatten under lång tid.
I en demokrati är det legitimt att både förorda och motsätta sig ett svenskt medlemskap i Nato, liksom militär upprustning. Men det ska alltid ske med hederliga argument och med respekt för att det finns olika uppfattningar.
Att vara motståndare till svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man per automatik går Putins ärenden, som många Nato-förespråkare insinuerar. För egen del anser jag att ett svenskt Natomedlemskap inte kommer att öka säkerheten för Sverige och att Sverige inte heller bör bygga sin säkerhet på att ingå i en kärnvapenallians.
Utifrån den premissen är det viktigare än någonsin för Sverige utifrån sin unika position i Europa att upprätthålla en trovärdighet och förutsägbarhet genom fortsatt bedriva ett aktivt fredsarbete i form av diplomati, dialog och humanitära insatser.
Ledstjärnan i den svenska säkerhetspolitiken har historiskt sett varit att Sverige inte ska försättas i ett läge där vi riskerar stormaktsanfall, I praktiken innebär det alltså att arbeta för att minska spänningar i vårt närområde, vilket ett svenskt medlemskap i Nato aldrig kommer att göra.
Mycket talar snarare för att ett svenskt medlemskap i Nato lär att förvärra en redan konfliktfylld situation mellan Ryssland och USA/Nato, och därmed bidra till att öka spänningarna i såväl Östersjöområdet som den europeiska kontinenten under mycket lång tid framöver.
Sverige bör inte bidra till att skriva det nya kapitlet i den västerländska berättelsen om ”kriget mot terrorismen” genom att vara en aktiv del av det via Nato. Sveriges säkerhetspolitik ska inte dikteras av vare sig Ryssland eller USA/Nato.
Sveriges alliansfrihet har varit ett robust beskydd under första och andra världskriget samt under kalla kriget, därför att vi har kunnat agera med en självständig röst. Den rösten ska vi värna om.
