Så avgick plötsligt Nyamko Sabuni som partiledare för Liberalerna och lämnar dem med mindre än ett halvår till valet. Chanserna är små att den fram tills nu, i alla fall för oss utanför Liberalerna, tämligen anonyma vice partiordföranden  Johan Pehrson, som tillfälligt ska ta över rollen som partiledare, kan lyckas dubbla väljarstödet på fem månader och därmed säkra Liberalerna en plats i riksdagen. Särskilt eftersom han med emfas understrukit att Sabunis linje även är hans linje, inklusive regeringsbyte med stöd av SD. 

Det har varit många som under Sabunis tid som partiledare ifrågasatt vad hennes strategi för partiet egentligen har gått ut på. Varför går en ledare för ett, i alla fall på pappret, socialliberalt parti hellre hand i hand med Sverigedemokraterna och de andra konservativa borgerliga partierna än med exempelvis Centerpartiet – som för övrigt fick ta emot en hel del av de besvikna liberaler som lämnade partiet efter partistämman förra våren? Varför använder hon en antiliberal retorik om krav, straff, och tycka-synd-om-mentalitet? Varför säger hon saker som att januariavtalet bara var till för att förstöra för sossarna, eller att hon funderat på att fly till Norge om Ryssland attackerar Sverige?

Varför byter hon inte taktik när hon märker att stödet dalar? Varför lämnar hon posten som partiledare just nu när möjligheten för partiet att återhämta sig är minimal? Hon är ju inte dum, hon har till och med arbetat som pr-konsult, så varför?

Sabuni valde att under pressträffen där hon meddelade sitt beslut inte svara på några frågor om just varför hon avgår – eller några frågor som helst för den delen. På den efterföljande presskonferensen med Nyamkos partisekreterare Juno Blom, som även hon avgår, svarades inte heller på några frågor om anledningen.

Juno berättade dock, inte utan viss … glädje? … stolthet? i rösten, att beslutet att avgå just nu togs av Nyamko och henne själv i gemenskap dagen innan, och tindrade därefter med ögonen när hon lyssnade på den sista frågan: ”Innebär det här beslutet att ni gjorde bedömningen att ni annars hade åkt ur riksdagen, om ni hade suttit kvar så att säga, du och Sabuni?”

”Vet du om en sak?” svarade hon med ett finurligt smil. ”Vi kommer inte åka ur riksdagen.” Och sedan lämnade hon helt sonika scenen med ett stort leende på läpparna, vilket nog får räknas som en av de snyggaste mic drop-sortier vi sett på den här sidan nyår i alla fall.

Frågorna är många, men det går egentligen bara att dra en av två slutsatser kring Sabunis plötsliga avhopp: hon har varit förblindad av sin egen ambition och misslyckats med att se att hålet hon grävt bara blivit djupare, och nu vill hon klättra upp innan hon begravs ihop med resten av partiet. Eller så har interna påtryckningar från partiet fått henne att lämna skeppet, så de möjligen kan ha en chans att byta kurs. Även om de alltså inte tänker göra några ändringar på den inslagna politiska vägen.

Men oavsett hur det är med anledningen till både ledarskapet, strategin och avhoppet, och hur det kommer gå för L i valet i höst så står en sak klar; Sabuni kommer gå till historien som politikern som nästan dödade Liberalerna.