I skuggan av Rysslands hänsynslösa invasion av Ukraina har opinionen kring medlemskap i Nato gjort en skarp sväng från en klar majoritet emot (65 procent i Sifoundersökning från  juni 2017) till en majoritet för (51 procent i Demoskops undersökning i början av mars i år).

Det är inte så konstigt att vi blir skrämda av Rysslands krigföring, som verkar gå ut på att bomba sönder människors försvarsvilja och utplåna deras människovärde. Nato är världens mäktigaste försvarsallians. Det är klart att det skulle kännas skönt att ha den i ryggen om ryssen kommer.

Mer förvånande är den politiska reaktionen. Trots allt är ju de folkvaldas uppgift att ha helikopterperspektiv och att arbeta med strategiska vägval för landets bästa. Av de välgrundade argument som hållit Sverige utanför Nato i över 70 år hör jag ingenting.

Artikel 5 i Nato:s fördrag slår fast att ett angrepp på en av medlemsstaterna är att räkna som ett angrepp på hela Nato, och därför är det varje medlemslands skyldighet att försvara det angripna landet. Artikel 5 har bara åberopats vid ett tillfälle, men borde verkligen föranleda en diskussion kring vad Nato:s medlemmar sagt ja till. Terroristattacken den elfte september 2001 var utan tvekan horribel, men Bushs analys och slutsatser kring ondskans axelmakter hade ingen internationella konsensus. Nu slöt de andra medlemsländerna upp i USA:s misslyckade krig mot terrorismen, där Iran, Irak och Nordkorea ansågs vara drivande.

Vad händer om Donald Trump åter blir president i USA? Eller någon annan radikaliserad populist? Vilka nycker kommer Nato:s medlemmar att behöva förhålla sig till då? Vad händer, för den delen, om Natoländer i Europa får högerextremister, fascister eller nazister i regeringsställning? Erdogan är ju redan igång med att montera ner demokratin i Turkiet. Det strider mot själva kärnan i det Nato säger sig vilja försvara.

Så här inleds fördraget: ”Parterna i detta fördrag bekräftar på nytt sin tro på syftena och principerna i Förenta nationernas stadga och sin önskan att leva i fred med alla folk och regeringar. De är fast beslutna att skydda sina folks frihet, gemensamma arv och civilisation, baserat på principerna om demokrati, individuell frihet och rättsstatsprincipen. De strävar efter att främja intern stabilitet och välbefinnande i det nordatlantiska området. De är fast beslutna att förena sina ansträngningar för gemensamt försvar och för att upprätthålla fred och säkerhet.”

Medlemsländerna förbinder sig alltså att rycka ut till varandras försvar men också att upplåta sina territorier för utplacering av vapen och trupper. Det innefattar även kärnvapen. I ett land som beslutat sig för att avveckla kärnkraften, hur kan inte detta vara ett ämne för intensiv debatt? Är vi verkligen okej med att ha brittiska, franska eller amerikanska kärnvapen på svensk mark?

Ett medlemskap i Nato måste föregås av betydligt mer kvalificerad debatt än den som hörs nu.

Texten är korrigerad den 4 april kl. 11.59. I en tidigare version angavs fel procentsats som tidigare var emot ett medlemskap i Nato.