Det är på tiden att den svenska regeringen lever upp till sitt löfte om en feministisk utrikespolitik och fördömer Marockos behandling av Sultana Khaya och andra människorättsförsvarare i ockuperade Västsahara, menar Gabi Björsson, ordförande Emmaus Stockholm.
DEBATT. Den västsahariska människorättsförsvararen Sultana Khaya har tillsammans med sin familj suttit i husarrest i över 450 dagar i sitt hem i Boujdour i ockuperade Västsahara. Marockansk polis har omringat hemmet och hindrat familjen från att gå ut eller ta emot besök, trots att inga anklagelser om brott riktats mot henne.
Den 15 mars lyckades amerikanska volontärer ta sig in i Sultanas hem och bröt därmed belägringen av hennes hus. Aktionen är en tillfällig glimt av hopp för Sultana och hennes familj som under husarresten utsatts för våld och sexuella trakasserier vid upprepade tillfällen.
Fredliga protester möts med våld av de marockanska myndigheterna och alla former av västsahariska symboler är förbjudna. Kampen för självbestämmande ses därför som en förutsättning för att säkra mänskliga rättigheter i Västsahara.
Sultana Khaya har blivit en symbol för den västsahariska kampen för mänskliga rättigheter och frihet från marockanskt förtryck. I en ny rapport från Emmaus Stockholm vittnar västsahariska kvinnor som är människorättsförsvarare om hur hon lyfts fram som ledstjärna för icke-våldsmotstånd.
Sultana säger själv att hon inte är den första kvinnan som utsatts för våldtäkt av ockupanterna. Utan att hon bara är den första som talar öppet om det. Hon uppger att hon gör det för att synliggöra ockupationens verklighet och för att bana väg för nästa generation västsahariska kvinnor.
Både Internationella domstolen i Haag och EU-domstolen har fastställt att Marocko inte har rätt till landet. Trots det håller Marocko ett hårt grepp om territoriet och det är väl dokumenterat att västsaharier som står upp för rätten till självbestämmande får utstå hårda vedergällningar.
Att utländska människorättsförsvarare agerar mänskliga sköldar mellan en förtryckande regim och dess måltavlor, som i fallet med Sultana Khayas, är inte en långsiktig lösning. En dag måste volontärerna resa hem och Sultana och hennes familj riskerar ytterligare repressalier från den marockanska säkerhetspolisen.
Det är därför av yttersta vikt att Sverige och internationella aktörer sänder en tydlig signal till det marockanska styret. Att förföljelse, trakasserier och våld mot människorättsförsvarare inte tolereras.
I årets utrikesdeklaration beklagade Sveriges utrikesminister att situationen för kvinnor och flickors rättigheter har försämrats de senaste åren. Man har även meddelat att man ska ta fram en ny nationell handlingsplan för att implementera agendan för kvinnor, fred och säkerhet.
För att motverka den här regressiva utvecklingen har regeringen tidigare lyft att man ska verka för ett erkännande av kvinnors och ungas deltagande i politiska processer.
Men om det ska vara möjligt måste vi också se till att vägen in till deltagandet inte är kantat av sexuellt våld, förtryck och tortyr. Kvinnor måste kunna lita på omvärldens stöd för att de överhuvudtaget ska kunna delta i fredsprocesser.
Det är hög tid att sätta den feministiska utrikespolitiken på prov och vända den negativa trenden genom att aktivt stötta Sultana Khaya och andra kvinnor som är människorättsförsvarare. De som dagligen utsätts för förtryck men ändå väljer att fortsätta kämpa för sina och andras rättigheter.
Vi uppmanar därför Sveriges regering att inkludera västsahariska kvinnor i den feministiska utrikespolitiken och i den nya nationella handlingsplanen för kvinnor fred och säkerhet som ska tas fram.
