Pandemilagen slutar gälla i dag, och förhoppningsvis våras det för kulturen och demokratin när publik och demonstranter får samlas igen.

Men slopandet av karensdagen vid sjukskrivning kunde gärna ha fått vara kvar. Numera heter det karensavdrag och beräknas på ett annat sätt än tidigare, men principen är densamma: inget betalt första sjukdagen.

Karensdagar fanns, tre stycken, redan när den statliga sjukförsäkringen infördes 1955. De togs bort 1987 men återinfördes sex år senare i samband med en debatt om fusk med korta sjukskrivningar. När saken undersöktes var det inte alls så farligt med fusket, men grundtanken att sjukskrivna borde hållas kort levde kvar.

Sen kom coronaviruset för två år sedan, och då var problemet det motsatta. Folk som borde ha stannat hemma och tagit hand om sig gick till jobbet ändå. De ville inte lämna sina kolleger i sticket, eller så hade de inte råd att stanna hemma på grund av karensdagen.

Man misstänkte att det bidrog till att sprida smittan, så karensdagen togs bort tillfälligt ”för att ”underlätta för människor att stanna hemma vid sjukdom” som regeringen skrev. Det var bra tänkt, men stanna i den tanken: Om du är sjuk ska du inte gå till jobbet. Om man måste fundera över huruvida man har råd att vara sjuk är det något som är fel.

Så varför återinföra karensavdraget? Om det nu får människor att gå till jobbet när de är sjuka är det inte något bra. Inte för deras hälsa och inte för samhället. De av oss som inte redan visste det borde väl ha lärt sig det under pandemin.