90 procent av alla som får anorexia är kvinnor. Tio procent män drabbas av det. Är det då en allmängiltig psykiatrisk diagnos, en fysisk diagnos eller handlar det om något helt annat? Ätstörningar är ett samhällsproblem som går ner alltmer i åldrarna och det visar att ätstörningar är tätt sammankopplade med sjuka kroppsideal för kvinnor, menar Maria Bratt.
DEBATT. Det började år 2013. Jag kom in på ett medieprogram på universitetet och hamnade i en feministisk umgängeskrets och började skriva hemtentor med teorin feministisk mediekritik. Jag fick litteratur om hur branschen dominerades av pengahungriga män som ville sälja skönhetsprodukter och kläder till kvinnor och hur unga kvinnor påverkades av mode- och skönhetsindustrin. Ätstörningar ingick i dessa problemområden.
Forskning visar att ätstörningar är ett samhällsproblem, betingat av sociala normer med i grunden sjuka och skeva kroppsideal. Allt fler modeföretag har börjat ta ansvar för reklam som är riktad till kvinnor genom att anlita normalviktiga tjejer och kvinnor men företagen som agerar så är underrepresterade. De flesta modeföretag fortsätter i stället med ouppnåeliga kroppsideal i sin marknadsföring.
Ätstörningar har gått ner allt mer i åldrarna. För 15–20 år sedan kom larmrapporter om hur anorexi och andra ätstörningar drabbar unga flickor i tidigare ålder i större utsträckning än tidigare. Och den trenden har fortsatt.
Att ätstörningar då skulle förklaras enbart med psykiatriska diagnoser som leder till ätstörningar menar jag inte är rimligt. Enligt Folkhälsomyndigheten visar sig psykiatriska diagnoser oftast i 25-årsåldern. Men hur kan vi då förklara att 10–12-åriga flickor får ätstörningar och svälter sig med att de har en psykiatrisk diagnos?
Ätstörningar är ett samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor i högre utsträckning än män. 9 personer av 10 som drabbas av ätstörningar är flickor och kvinnor. Det är skeva och sjuka kroppsideal som pressar flickor och kvinnor att banta och vara underviktiga.
Jag menar att bara det faktum att unga flickor svälter sig är ett bevis på att ätstörningar inte enbart bottnar i en psykiatrisk diagnos utan är ett globalt samhällsproblem som i högra grad drabbar flickor och kvinnor. Även om vi kan se att de som drabbas av ätstörningar blir psykiskt och fysiskt sjuka av långvarig svält.
Jag talar av egen erfarenhet. Jag drabbades själv av allvarlig anorexi som 12-åring. Jag har ingen diagnos idag men är känslig för medias påtryckningar. Hela min barndom och tonårstid blev förstörd då jag åkte in och ut från olika sjukhus hela tiden.
Vi behöver agera tillsammans för att förebygga ätstörningar. De insatser som finns i skolan idag räcker inte. Elevhälsovården behöver involveras när man misstänker ätstörningar och olika elevhälsovårdskompetenser som till exempel skolsköterskor, kuratorer och psykologer bör ge stöd och information.
När den drabbade ändå kommer till sjukvården kan det vara en god idé att använda sig av före detta patienter med ätstörningsproblematik, patienter som tack vare god vård ej länge har ätstörningar. De kan ge stöd och råd till företrädesvis unga som ännu inte blivit alltför sjuka.