För elva år sedan skrev jag en artikel om det katastrofala utbudet i SJ:s bistro. 2015 lanserades en wrap med vegansk kyckling. Under åren har wrapens innehåll varierat och min personliga favorit var den med Pulled Oumph som serverades under en tid. Jag visste ju, när jag satte foten på tåget från Göteborg till Malmö, att just den wrapen inte finns längre. Men jag går ändå till bistron för att spana in kyldisken. Där ligger den mest oansenliga wrap mitt öga skådat. En spinkig liten skapelse med stadga som en kylskåpsförgäten stjälkselleri.

Jag drivs av två passioner här: Äta, generellt. Och testa, i synnerhet. Så jag köper den ynkliga lilla måltiden för 69 riksdaler. Och denna rackare har ingen korrelation alls mellan pris och värdet på innehållet. Den är fylld med hummus. Och några gröna blad. Det är allt.

Ett Skåne på latin

Fortfarande hungrig kliver jag av tåget i Malmö och håller matsuget på sträckbänken till kvällen, då jag och två vänner bokat bord på Scania. Jag vet att många av oss i övriga landet associerar ordet med lastbilar, men det är alltså det latinska namnet för Skåne.

Scania är en kvällsrestaurang med sorligt häng. Det är den typen av krogar jag helst söker mig till när jag är ute och luftar resväskan. Jag beställer till och med en cocktail, för att öka på känslan av vardagslyx. Det är en perfekt mängd gäster i lokalen. Någon flabbar till lite för gällt ett par gånger, men i det stora hela är ljudnivån sympatisk, och även atmosfären i allmänhet.

Maten som serveras är en fusion mellan koreanskt och mexikanskt, även kallad komex. Jag och den ena vännen är förväntansfulla och spralliga, medan den andra vännen ställer upp för att vara bussig. Han är inte alls förtjust i komex, utan pratar gärna om hur gott det är med kålpudding, vegetarisk dock. Ingen av oss äter kött. Kanske bottnar hans skepticism i att han tillhör den korianderhatande halvan av befolkningen – en ört som ju finns i både det koreanska och det mexikanska köket.

Estetiskt tilltalande nachos

Menyn består av smårätter, mellanrätter, varmrätter och desserter. Och nästan allt går att få veganskt, dessutom med valmöjligheter som tofu, sojakött och jackfruit. Mängden är ju alltid klurig när man ska beställa smårätter. Hur mycket rekommenderas? Servitören guidar oss och man kan ju faktiskt skjutsa in fler rätter om hungern består.

Min komexskeptiska vän väljer burritos med ris, vegansk ost, tre såser och det som enligt menyn beskrivs som beancurd tofu and blackbeans. Givetvis avböjer han koriandern. Min andra vän kastar glupska blickar på bordsgrannens nachos och beställer detsamma samt edamamebönor. Jag vill ha smårätter och beställer buns, tacos och veggie wings och hoppas att vi kan hjälpas åt med uppätningen.

Allt på menyn har inbjudande beskrivningar. Lyssna bara! Friterade vetetortillachips med smält mozzarella och rökig cheddar, toppat med picklad jalapeño, rödkål, pico de gallo samt salsa roja och ananas/korianderdipp – allt väljs i vegansk version. Mjuk tortilla med ost, gochujangsås, vårlök, koriander, picklad rödlök med mitt tillägg jackfruit. Vingarna är friterad Oumph slungad i en sötstark bbq-glaze, serverade med en pepparrot- och vitlöksdipp samt hyvlad selleri.

När jag beställer ångad bun med koreansk picklad gurka, picklad rättika och morot, chipotlemajo och koriander, och jag önskar Oumph till den, hejdar servitören mig och rekommenderar att jag väljer tofu, eftersom Oumphen redan figurerat. Jag har förstående för resonemanget. Att jag inte fick någon Oumphwrap till lunch, ska inte påverka min yrkesroll som recensent, om jag nu är minsta förmögen att hålla huvudet kallt.

En kletig måltid

Efter en angenäm gindrink kommer maten in. Det ser löjligt gott ut alltihop. Efter en sedvanlig fotostund, sätter vi klorna i våra rätter, för det är ju just händerna man äter med. Buns, tacos, vingar – kletigt och såsigt och servetterna räcker inte till. Jag börjar med min bun, eller bao. Jag har ätit bra buns och dåliga buns. Jag har till och med ätit dessertbun med hasselnötskräm. Denna bun är rejält tilltagen i storlek och proppad med tofu och grönsaker. Den är saftig och matig och varierande. Det händer mycket i smakerna, och det genomsyrar lyckligtvis hela middagen.

Till min stora besvikelse blir jag småmätt, men bestämmer mig ändå för att ge resten av maten en ärlig chans. Vingarna uppskattas av alla kring bordet. Trots den redan kletiga bbq-glazen, är de goda att dippa i den medföljande vitlöksdippen. Helt perfekt.

Slutligen har jag min taco kvar. Den är en utmaning, rent praktiskt. Jackfruit är en svår produkt. Jag brukar upprepa det. Inte alla behärskar att tillaga den på ett kompetent sätt. Oftast är det konsistensen som felar, men den har Scania tvivelsutan lyckats med. Smaken är dock lite tam, så jag fyller på med lite blandade såser som blivit över från de övriga rätterna. Det behövdes för det där lilla extra.

Nästan full pott

Nachosvännen är oerhört nöjd med sin rätt. Jag roffar åt mig en nacho och testar. De verkar vara egengjorda och smakar nästan lite som ett kex. Toppingen är klanderfri. Vännen frågar sig vad som skulle behövas för att ge rätten full pott. Hon lyckas inte formulera det, utan landar på det trots allt generösa betyget 4,5.

Burritomannen är djupt ambivalent inför sin rätt. Den är delad i två och han börjar fundera på om det verkligen är tofu i båda halvorna. Första halvan gillar han skarpt, men andra halvan känns mest som ”tofuslamsor” och blir lite tjatig. Min teori är att det är jackfruit i halva nummer två. Han ger burriton är 3:a, men påtalar att kålpudding är godare.

Jag måste säga att det här var en riktigt bra middag. Komplexa smaker, inbjudande utseende, flera olika dipper och såser som vi bytte med varann och – när jag letar djupt ner i min minnesbank – nog den bästa komexmaten jag hittills testat. Vännens burrito drar ner helhetsbetyget så vi landar på en 4:a totalt. Jo, kålpudding är ju gott, också.

Scania
Bergsgatan 18, Malmö

Priser i urval:

Bao bun: 75 kronor
Nachos: 80 kronor
Burrito: 155 kronor

Betyg: 4/5