När det knackade på dörren kanske det hade gått ett par timmar och det var möjligt att hon hade sovit. Det var mörkt i rummet och hon fick treva sig fram till dörren med ena handen och hålla fast täcket runt axlarna med den andra.

– Ida!

Det var Joels röst. De skulle göra något. Vad var det han hade sagt? Träffa den tillfälliga säkerhetskommissionen efter middagen, Angus skulle gå igenom medicinska tester, Joel skulle vara upptagen … det var inte glasklart om Ida ingick i det ”vi” skulle träffa den där kommissionen.

– Jag är här, sa hon. Jag tror att jag somnade. Vänta ska jag …

– Det är middag, sa Joel. Vi sitter på Hépíngs, jag hämtar något åt dig. 

– Tack, jag kommer!

Gympaskorna var fortfarande blöta, men hon hade ett par torra raggsockor i ryggsäcken. Framför spegeln i badrummet drog hon fingrarna genom håret och försökte tvätta sig, men det fanns inget vatten. Precis som Joel hade sagt. Hon drog ihop håret till en hästsvans och tog en titt på sig själv. Som vanligt, lite tunnare efter dagarna på renlav eller vad det var de hade kokat sina smaklösa soppor på. Lite slut och borta. En skvätt vatten i ansiktet hade inte varit fel. Men då måste hon hämta vatten i Ögat, och de väntade på henne.

Joel vinkade åt henne från ett bord på Hépíngs. Långa köer ringlade mot utgångarna, där maten delades ut, och folk kom gående med mat på små brickor. Vårrullar, soppa och te. Det eviga sorlet i staden var mer högljutt än vanligt och det verkade vara ett annat och oroligare tempo.

– Se dig för! fräste en ung tjej som hon nästan hade krockat med.

Men innanför Hépíngs grind var det lugnt. Vid bordet där Joel och Sebastian satt stod en tredje bricka med mat till henne.

– Hej Ida, så du kom med tillbaka, sa Sebastian.

Hon bekräftade det uppenbara.

– Vi visste ingenting om hur situationen skulle vara här, eller om det skulle hända något på vägen, sa Joel. Så jag ville ha någon med mig. Eventuellt kan du vittna om det blir en rättegång också.

– Var är han nu? 

– Angus? Honom har jag parkerat nere hos Nora. Och informerat henne lite om läget, sa Joel.

– Blir det någon rättegång då? sa Ida. Går det liksom att organisera när all kommunikation ligger nere?

Liksom. Vadå, liksom? Hon hade menat ”går det att organisera”, varken mer eller mindre. Men det lät lite artigare med ett ”liksom”, mindre som om hon gjorde anspråk på att veta hur deras rättssystem fungerade. Joel svarade att det bland annat var det de skulle diskutera med den tillfälliga säkerhetskommittén.

Kommittén träffades på Hassan Erixons tomma kontor. Samma soffa, samma fåtöljer, men allt var annorlunda. Ida visste inte ens om hon skulle undvika att tala om tidsresor. Visste alla allt nu? Fanns de maktstrukturer man behövde se upp med ens kvar? Hon hade inte nämnt saken i Kio, de hade accepterat henne som utanföring utan vidare och var tydligen vana vid besök av sådana. Men det här var Xpan 7.

Mittemot Ida satt en kvinna i briggisuniform. Trettioåtta, kanske. Fyrkantigt ansikte och sträng uppsyn. Av de tre andra i kommittén var ytterligare en harmonibrigadist och två verkade vara civila. De satt tysta tills hon med det fyrkantiga ansiktet hälsade dem välkomna och presenterade dem. Hon själv, Nova Norton, tillförordnad chef för Xpan 7:s harmonibrigader. Mario Cho, underrättelseansvarig. Ester Williamsson, psykolog. Och så en silverhårig man som egentligen inte log, men som ändå såg ut att göra det. Ida missade hans namn eftersom hon satt och kisade på honom i halvmörkret och letade i huvudet efter någon som såg ut så där. Om de inte hade setts förr var han otroligt lik nån hon kände.

Hon hade frågat Joel vad mötet skulle gå ut på och varför hon skulle vara med. Han hade bara sagt att det var bra om de var två, så att hon kunde återvända till Kio efteråt och informera om läget. Nu när det inte fanns vare sig virtu eller infra.

– Vi har en allvarlig situation, sa Nova. All kommunikation och alla gemensamma system har brutit samman. Den information vi har fått tyder på att allt är mörklagt från Nordan och norrut. De uppgifter vi har är oroande, det verkar som om personer med höga poster inom Himmelska friden både lokalt och globalt har haft samröre med terrorister. Är det korrekt uppfattat, Joel?

– Ja, det stämmer. Jag vill säga på en gång att en av dem är min syster Olivia Emmer, vice vd för Himmelska friden. Olivia har berättat om det i förhör som vi tyvärr inte har tillgång till. Tyvärr vet vi inte var hon befinner sig, sa Joel allvarligt.

Nova vände ner mungiporna i en beklagande min och fortsatte. Säkerhetschefen var också inblandad. Med flera.

– Vi kommer utan tvekan att ta hand om de skyldiga, sa hon. De kommer att behandlas strängt men rättvist. Men vi har också andra problem att lösa.

Hon räknade upp dem. Det var energi och mat och organisering av arbetet så länge de var i krisläge, som hon kallade det. Men det var också moralen bland Xpan 7:s invånare. Utan stöd av sina id-armband hade många svårt att skilja sant från falskt och konstruktiva idéer från farliga.

– Vi skulle därför behöva omfördela resurser från infrabrigaderna till civil tjänst inom Xpan 7, sa hon. 

Nån sorts Stasi? ville Ida fråga. Men Nova skulle inte veta vad Stasi var och antagligen inte se något större problem om hon berättade.

– Nordankrisen har även kommit i vägen för valet av ny ordförande i den skandinaviska sektionen. Vi i säkerhetskommittén vill därför föreslå att vi utser en verkställande med långtgående mandat som …

Som bla, bla, bla. Idas uppmärksamhet vinkade hej då, men hon lyckades fånga in den lagom tills Nora kom fram till vem säkerhetskommittén egentligen ville utse.

– Peter Kaminski, sa hon och såg på den silverhårige mannen.