Den 1 juli i år kommer bestämmelserna kring betygssättning ändras: Skolverket skriver att de ”ska leda till att betygen bättre speglar elevernas kunskaper” och lärare Sverige över kommer nu sätta betyg utifrån en helhetsbild samt ”sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper”.Det går inte att låta bli att undra om inte det varit gällande även innan 1 juli 2022, och vad poängen med betyg egentligen varit fram till detta datum om inte att mäta elevers kunskaper.

Detta är inte heller den enda ändring som görs: riksdagen har också beslutat att betygen på gymnasienivå från den 15 juli i år kommer ändras från kursbetyg till ämnesbetyg som en del i att göra betygssystemet mer helhetsinriktat. 

Betygsfrågan är lika gammal som skolsystemet. Vi har valt att göra mätbarheten till en central pelare i vårt skolsystem, av olika anledningar. Ofta handlar det om att kunna söka vidare till gymnasium, högskola eller universitet, eller kort och gott för att kunna se vilka kunskaper en elev har (för en analys av de vanligaste argumenten för betyg och vad vi egentligen ska med dem till, se Mattias Gönczis ledare från 2020).

Men går det verkligen att mäta en människas kunskaper? Vi kan naturligtvis komma överens om att vissa saker är lättare att mäta än andra: mer teoretiska ämnen, som matematik, lämpar sig åtminstone på ytan mycket bra för mätning. Men hur mäter vi kunskap i ämnen som musik och bild? Kan vi – och bör vi – sätta ett värde på förmågan att skapa, lyssna och känna?

Den unge konstnären Maxi Svenssons bildbetyg är ett tydligt exempel på skevheten i systemet. Han är en erkänd konstnär och säljer tavlor för 75 000 kronor, samtidigt som han har D i bild. Fall som hans är antagligen en av anledningarna till att Skolverket valt att genomföra dessa förändringar, men frågan är om den är tillräcklig för att rätta till problemet.

Det går inte att bortse från att ett skolbetyg, även om syftet är gott, ofta upplevs som ett mätande av den egna personens värde. Känslan är att det är du som blir bedömd, inte något utanför dig. Skolan, som väl i grund och botten ska finnas till för att skapa ett bättre samhälle och fostra välfungerade demokratiska medborgare (vilket också står inskrivet i Skollagen § 4), är låst vid idén om att kunskap alltid är mätbar.

Grunden till det är inte alls omöjlig att förstå: det finns en (inte helt dum) idé om att saker som kan kvantifieras, mätas och jämföras också garanterar jämlikhet och likvärdiga förutsättningar för alla. Och i vissa sammanhang stämmer det. Men hur väl en människa fungerar som medborgare i en demokrati, är det verkligen mätbart?

Om målet med skolan är att fostra framtidens medborgare, som ska fortsätta bygga ett samhälle i utveckling, måste vi fråga oss vad det egentligen är vi vill mäta, hur och varför. Vilka förmågor är centrala i ett demokratiskt samhälle, och på vilket sätt svarar Skolverkets senaste justering på denna fråga?

Kanske kan ett bredare perspektiv i betygsbedömningen ge möjlighet för lärare att bedöma utifrån en elevs utveckling över tid och inte enbart ge en ”ögonblicksbild”, som ett kursbetyg ger. Men så länge fokus ligger på mätande kommer vi alltid hamna i en sits där människor kommer i kläm, oavsett hur vi mäter.

Samtidigt kan vi inte blunda för att det samhälle vi har i dag precis som skolsystemet är låst i en idé om mätbarhetens mäktighet. Det går naturligtvis att argumentera för att betyg i skolan förbereder dagens unga på morgondagens löneförhandling. Men vi kan också fråga oss om det är ett mätbarhetssamälle vi vill ha, eller om vi vill jobba för något annat, och vad detta andra kan tänkas vara. Vågar vi drömma om ett samhälle där människor och deras kunskaper ses som något unikt och värdefullt i sig själv, snarare än något mätbart?

Låt fokus vara att skapa ett samhälle där skolan har ett större fokus på människan snarare än mätbarheten, och där ett jämlikt utbildningssystem innebär att lärare har möjlighet att se och stötta varje elev utifrån ett människoperspektiv snarare än ett mätbarhetsperspektiv.