Jag skriver det här från ett omklädningsrum fullt med löpare. Det finns en och annan tyst och fokuserad maratonlöpare och en äldre herre som nyligen sprungit ultramaraton. De hävdar sig endast genom att klä sig som Bruce Springsteen.

Sen har vi ett gäng nyfrälsta löpare som köpt på sig allt som finns att köpa, gått på bootcamps och så klart är extraordinärt duktiga på att coacha andra nyfrälsta här i omklädningsrummet. Jag hör hur de instruerar varandra om skaderisker istället för att fråga de rutinerade. Det är mänskligt att känna entusiasm inför något nyupptäckt och ha en övertro i något som en inte är grundad i.

Det kommer en dag då ukrainare blir en del av den svenska stadsbilden. Då ukrainare kommer att prata lite för högt på bussen, då deras bröllop kommer att låta lite för högt och den ovanliga lukten från deras långkok kommer att ta över bostadsområdet. Den dagen då ukrainare inte längre är användbar rekvisita mot alla ”ekonomiska migranter” och ”låtsasflyktingarna” som kom hit 2015.

Det kommer en dag då högerns flyktingväckelserörelses röda myror, som de stoppat in i en burk med svarta myror och skakat, inte längre är välkomna och de kommer att ses som ett stort misstag. Det kommer en dag då det samhälle som nu är riggat för vissa invandrare och emot andra, som anses vara parasitära på den offentliga kassan, har blivit ett samhälle de inte längre vill ha.

Min svenska låtsasmormor Yvonne lärde mig ett uttryck som jag aldrig glömmer: Slit och släng. Jag undrar om samhället de skapar, där 2015-flyktingarna kommer att anstränga sig när vi gör det dåligt för dom, samtidigt som andra flyktinggrupper ska bjudas på kaffe och rabarberkaka, är ett samhälle de redan nu kan se konsekvensen av?

Och kommer de verkligen att att vilja ha kvar ukrainare i Sverige när den här debatten har blåst över?

När ukrainare blir en naturlig del av den svenska vardagen kommer flyktinghögern, som i går gapade Slava Ukraini och gjorde handhjärtan på Facebook, att förfölja dem och mena att de inte hör hemma i Sverige. De kommer inte vilja att ukrainare ska ses som svenskar, samtidigt som de kommer att bli kränkta när ukrainare är stolta över sin etnicitet. De ska känna tacksamhet, inte visa sin flagga på studenten och veta sin plats.
När dagens flyktinghöger har ledsnat på den vita flyktingrekvisitan och styrs in mot arbetslöshet, barnfattigdom, diskriminering, trångboddhet, lägre medelinkomst, mer utsatta yrken, rasprofilering, sämre arbetsvillkor och skolor, så kommer de hellre att vilja prata om överrepresentation i brottsstatistiken än om anledningarna till den socioekonomiska utsattheten.

Att lyssna på flyktinghögern i framtiden kommer att vara som att höra en arg kollega prata av sig om en händelse innan hen hunnit lugna ner sig och analysera varför det egentligen hände.

Det kommer att bli svårt att glömma hur snabbt partierna, från Socialdemokraterna och högerut, lockades av att lägga om sin analys om vad invandring är och har varit. De har precis välkomnat in människor i nöd som de själva inte vill ha här.