Att passivt se på när människor lider nöd på grund av ren ondska är frustrerande. Människors första instinkt när vi ser lidande är att vilja hjälpa till och det är svårt som individ att göra nåt för att stoppa brutaliteten. Att se människor argumentera för krig, rationalisera mord, kan få mig på riktigt uselt humör.

Samtidigt är det sällan som någon vinner krig militärt egentligen. Förhandlingar, folkligt motstånd, sinande krigskassor och diktatorer som begår självmord är minst lika vanliga utvägar. Och det är där vi kommer in som individer. Som kulturvarelser. Vi tvingas visserligen se på ohyggligheterna på avstånd, men alla människor på jorden står i kontakt med varandra, men varandras tankar och känslor.

En tysk journalist på Deutsche Welle påpekade att han skulle kunna sätta sig i sin bil och köra till kriget utan att behöva tanka. Så nära är kriget. I norra Sverige är Ryssland närmare än så och ingen vet nästa drag från dem. Putin krigar på grund av en alldeles specifik version av verkligheten. På grund av en sektliknande mytologi som väldigt, väldigt få ryssar delar. Eller ens känner till. Och sånt kan vi göra nåt åt. I sånger, konst, dikter och varför inte krukor?

Jag pillade ut en handfull solrosfrön ur en påse fågelfrö och sådde. Jag vårdar dem ömt som en symbol för hoppet om fred. Själva tanken på att plantera ut dem till våren ger mig lite tröst och ork att försöka göra det lilla jag kan.

Solrosor älskar ljus. Även om solen är på väg tillbaka är det bra att ge dem lite stödljus. En enkel odlingslampa eller en vanlig ledlampa på nära håll gör susen.

Sen planterar vi ut solrosorna. Över hela världen. Solrosor krigar inte.