Jag försöker verkligen hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag vill glädjas åt det enorma stödet jag ser att vi ger till Ukraina utan att behöva tänka på hur vår solidaritet är selektiv.

Jag vill förstå och acceptera att människor baserar sina reaktioner på ”närhetsprincipen”. Att detta kan bero på att Ukraina är närmare än Syrien, Afghanistan eller Jemen. Att det är mänskligt att bry sig mer i dag, för kriget är närmare oss nu.

Men tyvärr har jag väldigt svårt att förstå eller acceptera det. Det kan vara för att jag, och många andra svenskar, är nära flera delar av världen samtidigt. En svensk med rötter i Mellanöstern är till exempel lika nära kriget i Syrien som kriget i Ukraina. Det är därför väldigt svårt att förstå att människor är chockade över bilder som många av oss har växt upp med att se från andra sidan världen.

Jag minns fortfarande hur jag som tonåring tvingade mig själv att titta på en livesändning från en massaker i Syrien hela natten. Jag tvingade mig själv att se på blodet och på alla lik. Jag tvingade mig själv att höra alla skrik. Jag satt och stirrade i flera timmar. Jag kände skam över att jag var trygg. Jag ville bara ta tag i alla människor jag träffade ute och skaka om dem. Jag stod mitt i centrala Göteborg med en megafon och skrek ”snälla bry er!”. Många tyckte jag överdrev då. Jag tror inte de hade tyckt det idag. Jag hoppas jag har fel.

Det är lika svårt att förstå hur många känner behovet av att göra paralleller med första eller andra världskriget när vi egentligen haft otroligt många krig och mycket blodbad efter 40-talet och fram till i dag. Är det verkligen för att det är långt bort? Är vi, som människosläkte, så närsynta? Och om det nu bara är att vi känner större medkänsla till människor närmare oss geografiskt, varför pratar vi inte tillräckligt mycket om hur svarta människor stoppats och diskriminerats vid de ukrainska gränserna?

Jag vill inget mer än att bara skicka böner och stöd till det ukrainska folket utan att se rasismen i Sveriges solidaritet. Jag avundas er som kan göra det. För det är skillnad på människor och människor. Och man mår inget vidare när man inser det. Vissa är blonda och har blåa ögon medan andra har mörkare hår och annan färg på ögonen. Ju ljusare hy en människa har desto mer värdig är hen våra sympatier.

Den mediala bevakningen kan inte göra det tydligare. Flyktingar från Ukraina porträtteras som mer civiliserade än andra grupper. Politiker är också väldigt tydliga. Jag trodde faktiskt aldrig att dagen då Sverigedemokraterna skulle säga ja till flyktingar skulle komma. Men här är vi i dag. Moderaternas Ulf Kristersson skickade ett tydligt meddelande till flyktingar i sina jaktkläder för inte så länge sedan, men nu är han öppen för ett ökat flyktingmottagande.

Jag ska fortsätta kämpa för att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag ska skrika mig hes för att visa mitt stöd på demonstrationer för Ukraina, men också vara väldigt medveten om att vår selektiva solidaritet är rasistisk.