Den allra mesta energin som används i Europa kommer fortfarande från fossila bränslen. Fossilgas utgör en fjärdedel och de största tillgångarna på den finns i Ryssland, skriver Hans Hjälte. Han anser att vi behöver en genomtänkt omställningsstrategi för att kunna säga nej till fossilgas.
DEBATT ”För att försvaga Kreml på riktigt måste Europa fimpa gasen som förser Putin med flera hundra miljoner dollar – varje dag”. Så skrev Dagens nyheter i en ledare 28 februari. Jo, det är lätt att säga, men i stort sett omöjligt att genomföra på kort sikt.
Europa väster om Ryssland är ett av världens största underskottsområden när det gäller energi. I stort sett är det endast Norge som har en tillräckligt stor en egen energiförsörjning för att kunna klaras sig utan energiimport. Sverige har en hög självförsörjningsgrad men behöver fortfarande fossila bränslen till transporter och till entreprenadmaskiner i jord- och skogsbruk samt byggindustri – bensinberoende personbilar fick förstås ställas av om importen av fossila drivmedel upphörde.
Länderna i Europa har inte lyckats minskat sitt beroende av fossila bränslen. Några länder har visserligen haft ambitiösa program för att bygga ut vind- och solenergi, men det har inte bidragit till att minska fossilberoendet. Tyskland har stängt kolkraftverk och till största del ersatts det fossila kolet med fossilgas, som visserligen ger lägre utsläpp än fossilt kol, men inte innebär någon väg bort från de fossila utsläppen.
De fossila bränslena svarade för 80 procent av Europas energikonsumtion 2008. Tio år senare, 2018, svarade de för 74 procent, alltså en liten förbättring. Men minskningen berodde främst på att de inomeuropeiska energikällorna sinade. Importen av fossila bränslena minskade inte. Fossilgasen utgör en fjärdedel av Europas energikonsumtion.
DN:s ledarskribent Arvid Åhlund skrev: ”Menar EU-länderna allvar med det är lösningen glasklar: Den säkerhetspolitiskt förödande energipolitiken måste läggas om, snabbt och helt. Takten i omställningen måste öka. Kärnkraften måste hållas igång och byggas ut, också i Tyskland och Sverige. Gasberoendet måste botas. Det kommer att kosta enormt i närtid men vill vi balansera om styrkeförhållandena i Europa och försvaga Kreml på riktigt finns inget seriöst alternativ. Gasen är nyckeln. Allt annat är stickspår.”
Det är lätt att hålla med om att takten i omställningen måste öka. Men kärnkraft är inte koldioxidneutral och utvinningen av uran innebär stora miljöproblem. Själva byggande av nya kärnkraftverk innebär även ökad konsumtion av fossil bränslena. Dessutom innebär en satsning på kärnkraft ingen snabb avveckling av de fossila bränslena. Det tar cirka 10 år att bygga ett modernt kärnkraftverk och byggandet av dessa kraftverk kräver dessutom mängde av fossilolja. Däremot är det naturligtvis helt rätt att satsa på att bygga ut de fossilfria energikällorna, vind- och solenergi i allt snabbare takt.
Fossilgasen utgör 23 procent och fossiloljan 38 procent av Europas (exklusive Ryssland) energikonsumtion. Av fossilgasen kommer över 80 procent i rörledningar från i huvudsak Ryssland och 20 procent som nedkyld fossilgas på fartyg från Afrika.
Närmare hälften av alla reserver av fossilgas i världen finns i fyra länder: Ryssland, Uzbekistan, Iran och Qatar. I Ryssland finns den största återstående tillgången på fossilgas. Eftersom efterfrågan förmodligen kommer att öka i framtiden, när fossilgas ersätter fossilt kol, så kommer det inte att vara svårt för Ryssland att hitta andra köpare om Europa skulle minska sin import från Ryssland.
Enda vägen att minska beroendet av fossila bränslen är att minska vår totala konsumtion av varor och transporter samtidigt som vi bygger ut de fossilfria alternativen. Om vi ska kunna minska vårt beroende av fossil energi och de länder som säljer den måste vi inse att detta kräver en radikal förändring av vårt sätt att leva.
”Fimpa gasen” är en bra paroll – men utan en genomtänkt strategi för en total energiomställning blir det enbart tomma ord. En snabbavveckling av fossilgasen sårar i dag Europa mer än Ryssland.
