Angus såg dem gå där nere. Harmonibrigadist Joel Emmer, korrekt klädd i reglementsenlig uniform. Och den diskrona kvinnan som hette Ida och hade tagit sig friheter med hans kognistift. Medelålders, slarvig knut i håret, ingen stil alls, och ingen respekt. Framför allt ingen respekt. De gjorde som de ville, de där, vana som de var att leva utan Himmelska fridens id-armband. Oberäkneliga kaosmänniskor, och säkert utan erfarenhet av kognistift.

Ett kognistift skulle aldrig manipuleras på det där viset, inte på en oförberedd bärare. Det var en enkel modell som förbättrade nervsystemets interna kommunikation, gav sammanhang åt minnesbilder och tankar. Utan stiftet hade han trevat i minnet när Joel ställde frågor om sprängningen. Han hittade varken orden eller flytet, även om han hade velat hade han inte kunnat ge dem de svar de ville ha. Men det ville han nu inte.

Känslan när synapserna återknöt kontakten var bekant men alltid lika sällsam. Det brukade vara en positiv känsla, men nu duckade han för den inom sig. Detonationen i Nordan hade blivit alldeles för stor. Planen var att den skulle höja medvetenheten om vikten av Harmonibrigadernas insatser mot kända tillhåll för avhoppare och utanföringar samt vissa punkter längs infran – i kampen mot terrorism. Istället riskerade explosionen att sätta ljuset på allt som inte stämde.

Angus hade sett till att sprängämnena levererades till terrorgrupperna, eller gerillor, som de kallade sig. Men aldrig så mycket. Såvitt han förstod hade skadan blivit irreversibel. Kanske hade de själva sparat små mängder sprängämne från tidigare uppdrag. Det var en underlig symmetri i tanken att de kunde ha fört honom bakom ljuset precis som …

Nu såg Ida upp mot fönstret. Hon sa något till Joel. De diskuterade honom, och det störde honom att Joel avhandlade hans öde med kreti och pleti. Det störde honom överhuvudtaget att han satt fast här uppe, helt utlämnad åt människor som inte hade någon anledning att vilja honom väl. Han borde göra något åt saken.

Ida och Joel hade gått ett par varv runt Kios Öga.

– I vilket fall som helst, sa Joel, borde vi ta Angus härifrån. Han är inte sjuk och Kio kommer inte att vilja att han blockerar ett rum på sjukstugan i onödan. Om det är som jag tror borde han ställas inför rätta i Xpan 7, och då skulle dessutom Sebastian kunna bistå med expertis i fråga om bioderna. Om det behövs, vilket är långt ifrån säkert – bioder finns ju av olika typer. Jag skulle gissa att han antingen har en krypterad biod, som kanske innehåller lösenord och liknande, eller …

– Men hur är läget i Xpan 7?

– Det var just det. Jag vet inte. Skulle du kunna tänka dig att åka med?

Ida böjde sig ner och knöt skorna, gröna gympadojor av tyg som hon hade lånat av sitt äldre jag. Det kändes länge sen. Det fanns hundra saker som hon hellre ville göra än åka drönare med Angus och Joel. Å andra sidan var hon nyfiken på hur det hade gått med resten av Xpan-systemet. Å tredje sidan – skulle hon komma tillbaka?

– Inte för att jag inte vill hjälpa till. Men Nisse har fortfarande tidsmaskinen och jag vill fortfarande hem. Om jag åker med till Xpan 7, kan jag ta mig tillbaka hit då?

– Javisst. Jag kommer att rekvirera samma transportdrönare till dig tillbaka. De behöver ju inte vara bemannade, så du kan flyga som passagerare, bara. Det kan bli en lite ojämn landning, men det klarar du nog.

De bestämde att hon skulle åka med, nästa dag, och Joel gick upp till sjukstugan för att förbereda Angus på resan. Ida gick till gästhuset och lade in en tvätt i tvättmaskinen, och sen funderade hon på att gå till vakthuset och se om Pirjo var där. Hon satt i lokalen och fyllde i ett formulär på papper med en hemgjord reservoarpenna, men när Ida kom in tittade hon upp.

– Hur går det? sa Pirjo.

– Så där, sa Ida. Jag smög mig upp till honom på sjukstugan, plockade ut kognistiftet, satte in bioden och körde in alltihop igen medan han sov. Sen vaknade han och attackerade mig. Jag hoppas att jag inte satte in den fel på något sätt.

– Det låter riskabelt, men vilken tur att det gick bra. Men en annan sak. Du skulle ju inte tala om det här med någon från Himmelska friden. Jag har sett dig gå runt här med den där briggisen och titta upp mot sjukstugan. Var försiktig så du inte råkar säga för mycket.

– Jag har redan sagt för mycket, sa Ida. Förlåt. Joel Emmer råkade komma in i rummet när jag höll på att montera bioden i Angus. Han undrade vad jag höll på med först, men … jag lyckades nog förklara det.