Krig rättfärdigas ofta som någon form av självförsvar eller självbevarande, så även i fallet med Putins invasion av Ukraina.

Rysslands president påstod när han offentliggjorde invasionen att han skulle “demilitarisera och avnazifiera” landet och menar att han ska rädda människor från ett folkmord han anser att Ukrainas regim genomför. Men att detta inte är hela – eller ens i närheten av hela – motivationen står klart för de allra flesta. Exakt vad Putin vill vet väl bara han själv – men invasioner och krig har i alla tider gått ut på att avhumanisera och demonisera sin påstådda motståndare för att antingen behålla eller utöka sin makt.

Krigets logik säger att den som står i vägen för ens makt inte längre räknas som människa, och det är därför rättfärdigat att döda den.

Men krigets logik är så oerhört motsägelsefull, eftersom kränkningar av alla människors lika värde är så motsägelsefulla. Trots att mer eller mindre seriösa forskare i hundratals år försökt påvisa att det finns skillnader mellan människor som påverkar deras värde har ingen ännu lyckats. Idén om att det finns skillnader i värde mellan människor är helt enkelt en idé som människan har hittat på. På ett oerhört smärtsamt sätt är det omänskliga, att avhumanisera och demonisera andra människor, oerhört mänskligt. Denna idé har fått fäste på många håll genom historien, i synnerhet hos maktgalna despoter och diktatorer, och har lett – och leder fortfarande – till oerhört mycket lidande och död.

Och avhumaniseringen slutar sällan vid motståndarens soldater, även om det ofta är där den börjar. Idén med krig verkar ofta vara att det enbart är militära mål som attackeras, som om militär personal, oavsett sida, automatiskt räknas som mindre värda människor. Den ryska ledningen påstår envist att det är just militära mål som attackeras. Samtidigt kommer rapporter om att ett barnsjukhus i Mariupol bombats. Ett barnsjukhus. Ett sjukhus där barn föds, där barn – de mest oskyldiga av människor – ska få vård och hjälp. Barn är människor precis lika mycket som alla andra, men saknar många av de rättigheter och möjligheter som vuxna har. 

Ett annat hjärtskärande exempel är alla de barnhemsbarn (Ukraina har flest barnhemsbarn i Europa) som Sveriges radio rapporterat om och som nu är på flykt i landet. Många saknar både identitetshandlingar och vuxna anhöriga. Deras liv ligger helt i välvilliga vuxnas händer i ett krig som inget barn någonsin borde fått uppleva. Ett av de intervjuade barnen, Angelina, säger: ”De förstår inte att vi är barn, de förstår inte att de har barn. De skyddar bara sina egna och tänker inte på oss. Det skulle vara så mycket bättre om de gjorde det.” Tänk om vi kunde se alla människor som människor. Barnets förståelse och tolkning av omvärlden är ofta klarsynt och relevant, om än naiv ibland. 

Ukrainarna har inte mycket till val, de måste antingen slåss för sina liv och för de värderingar de står för eller fly. Men vi som fortfarande lever i ett land i fred måste oförtrutet arbeta för att stå upp för alla människors lika värde. Vi kan göra det i hur vi uppfostrar våra barn, genom att engagera oss i civilsamhället, engagera oss politiskt och rösta på politiska alternativ som aktivt arbetar för alla människors lika värde. För i en värld där alla människors lika värde är självklart är risken för krig kraftigt minimerad.