För två veckor sedan valde Putin att invadera Ukraina. Vi hade pratat om risken i flera veckor, vi hade sett ansamlingen av trupper och “övningarna” längs med gränserna länge innan. Vi har själv dansat med i upptrappningsdansen, med storskaliga övningar med Nato, med utökade försvarsanslag. Det ligger beslut om att anslagen till 2025 ska uppgå till hela 1,5 procent av BNP. En ökning och upprustning som regeringen menar bara kan jämföras med ökningarna på 50-talet. Man slår sig för bröstet för att man tänker etablera fem nya regementen och en ny flygflottilj.

Nu går man längre. I går, torsdag, kallade regeringen till en presskonferens. Väl där pratade Magdalena Andersson om att fler ungdomar måste förbereda sig på att de kommer tvingas göra militärtjänst. Vidare avser regeringen att man ytterligare ska utöka försvarsbudgeten till 2 procent av BNP, så fort det är praktiskt möjligt. Om man bedömer det som ”praktiskt möjligt” redan till 2025 innebär det en extra kostnad i storleksordningen 30 miljarder kronor per år.

Återigen vill man fatta ett långsiktigt och långtgående beslut mitt i en kris, beslut som inte har någon möjlighet att hjälpa här och nu. Utan sen, om några år.

Kriget är två veckor gammalt. Om något har de här två veckorna överraskat oss i hur ineffektiva de ryska styrkorna visat sig vara. De kunde inte alls rulla in och rulla över Ukraina som många experter trodde. Det enda egentliga hotet vi ser precis här och nu verkar snarare vara risken för atomvapen. Ett hot som Peter Hultqvist inte kan hantera, oavsett hur många brigader man tar fram.

Men det spelar egentligen ingen roll, för det är inte nu vi ska fatta de besluten. Vår möjlighet att förutse framtiden handlar om några dagar i sänder. Vi är fortfarande i affekt, i chock och talar med den ilskna massans röst.

Vår roll är att just nu stödja, ta emot flyktingar, se till så att sjukvård kommer till den humanitära katastrof vi redan nu ser i krigets kölvatten. Och det allra, allra minsta vi kan göra är att inte stödja den ryska krigsmakten.

Därför är det svårt att inte se den bittra ironin i att samtidigt som regeringen höll presskonferens om framtidens svindyra militära satsningar pratade de på Sveriges radio om hur Vattenfall avser att fortsätta handla rysk naturgas. Vattenfall motiverar det med att man köper gasen från leverantörer där det redan är blandat, 40 procent av gasen kommer från Ryssland, men man fyller på med att det är svårt att hitta alternativ till den ryska gasen. Med ena handen göder vi den ryska staten och med den andra ska vi alltså rusta vårt försvar.

Vår långsiktiga väg måste vara en annan. Att ösa miljarder över försvarsgeneraler och deras robotar kommer inte leda till stabilitet och trygghet och pengarna kommer behövas till annat. Vi står inför en kris större än vi någonsin skådat, klimatförändringarna behöver vi möta med nyktra ögon. Men oavsett vad vi väljer för väg är det inte nu, två veckor in i ett krig, när bomberna faller över ukrainska barnsjukhus som vi ska välja. Nu ska vi låta oss vara förbannade, kortsiktiga och fokusera på att ta hand om de sårade och sjuka. Och för guds skull, sluta göda den ryska militären.