I facebookgrupper och andra sociala medier duggar efterlysningarna tätt. Vem har plats för en mamma och två barn? Två studenter? Ett barnhemsbarn?

– Att ta emot främlingar i sitt hem kan vara väldigt utmanande, säger Sara Hedrenius som är krisexpert på Röda korset.

Hon tycker att det är en fin humanitär handling att erbjuda sitt hem, men att det bör det ske genom en organisation så att det finns stöd och kontroll åt båda hållen, alltså skydd både för flyktingen och familjen.

– Vi är oroliga för skyddsperspektivet. Det kommer många ensamma kvinnor och barn och situationen kan utnyttjas. Och kan man hjälpa till på flera olika sätt.

Om man ändå tar emot någon i sitt hem är det viktigt att beslutet är förankrat i hela familjen och att försöker tänka igenom hur det kan påverka familjen, understryker hon.

Hitta rutiner

Sara Hedrenius berättar att man på Röda korset brukar prata om psykologisk första hjälpen genom att främja trygghet, lugn, samhörighet, tillit och hopp.

Det handlar om att hjälpa de människor som kommer att känna sig trygga i närmiljön, men också i det nya samhället de befinner sig i.

– Det man i allmänhet behöver är att få i gång ett nytt vardagsliv och hitta rutiner. Mycket tid går säkert åt till att söka information om vad som händer hemlandet. Då är det viktigt att påminna om vardagen– att man måste äta, man måste röra på sig.

Människor är flockdjur och därför är samhörigheten viktig för oss. De människor som kommer behöver känna samhörighet även utanför familjen som tar emot dem.

– Kanske kan man få hjälp med att komma igång med fotbollsaktivitet för barnen. Samhörighet kan vara kontakt med hemlandet, men också kontakt åt båda hållen.

När man känner sig trygg, lugn och del av ett sammanhang och kan lite på andra och sina egna förmågor är det lättare att känna lite hopp.

Kommunikation viktig

Sara Hedrenius lyfter också fram att kommunikationen mellan hjälpare och drabbade är viktig.

– Man ska inte lova mer än vad man kan hålla. Man måste etablera kommunikation och vara öppen med att ”vi har inte gjort det här förr, det är inte säkert att det funkar”.

– Tänk över vad det är för åtagande – är det tre veckor, tre månader, två år? Vad tänker vi oss? Gör utvärdering och ha avstämning.

Filip Arnberg är psykolog och programdirektör för Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri. Han tycker att det är fantastiskt att så många vill hjälpa, men poängterar att även den som hjälper kan behöva stöd.

– Vi som jobbar med personer som varit med om hemska saker har som grundregel att aldrig jobba ensamma. Det är väldigt bra om man som hjälpare försöker vara i ett sammanhang, kanske via kommunen eller den lokala Röda kors-kretsen.

Filip Arnberg tycker att det är viktigt att komma ihåg att alla människor är olika och att det inte finns något givet sätt att reagera på en svår situation.

– För oss som hjälper är det viktigt att se att en person kan vara på olika sätt. Det finns inget rätt sätt att bete sig på. Någon kanske inte har sett mer av kriget än vad du och jag gjort, andra har sett hemska saker. Alla har en individuell historia.

Han tycker också att man ska vara medveten om att personer som kommer hit å ena sidan visat styrka och motståndskraft bara genom att ta sig hit, samtidigt som de är väldigt sårbara.

– De har många styrkor men är i en sårbar situation.

Ett universalknep

Eftersom människor är så olika och reagerar så olika finns det ingen fasta regler för hur man ska bete sig och bemöta den som flytt sitt land, men Filip Arnberg har ett råd.

– Det finns ett universalknep – man kan alltid fråga. Fråga på ett vanligt sätt, utan att vara för påträngande.

– Min erfarenhet är att vi ofta inte frågar alls av hänsyn. Men personer som befinner sig i en svår situation känner ofta att det är bra att någon annan undrar hur de har det. De behöver inte berätta vad de sett och gått igenom. Det viktiga är att förstå hur de mår just nu och vad de behöver hjälp med just nu.

Han understryker också att beslutet att ta emot någon i sitt hem är inget man ska fatta lättvindigt för att inte skapa nya trauman.

– Var medveten om att det kan bli långvarigt. Det är nog så påfrestande att komma hit och sedan ytterligare press om man måste hitta ett nytt boende för att den man bor hos inte orkar.