Slår man upp ordet institution i ett lexikon, är det inte orimligt att där finns en bild på Jonsborgs gatukök i Göteborg. Med anor från mitten av förra seklet står grillen pall efter en lång rad kontroverser. Och veganfokuset är också intakt, vilket är skojsigt tycker Syres recensent.
Åtta sorters burgare, tre korvar, fyra tallrikar, fem rullar samt flera dressingar och givetvis mos, pommes frites och sötpommes frites. Detta utgör veganmenyn på Jonsborgs. Namnet kommer från förra ägarfamiljen, där siste man ut var Magnus Jonsborg. Vi göteborgare har följt hans kamp i media mot det kommunala hyresbolaget som ville riva hela kiosken. Den var i mycket dåligt skick och förhoppningen från ägarens sida var att få en sprillans ny byggnad. Både förre kommunalrådet Göran Johansson (s) och efterföljaren Anneli Hulthén (s) var engagerade i frågan.
I ny skepnad
I maj 2012 stod den slutligen där, efter en seglivad process, med både Hulthén och en musikensemble på invigningen. Efter en arkitekttävling hade kiosken uppstått på nytt i en betydligt snyggare skepnad. Magnus Jonsborgs egenhändigt tillverkade skyltar med något tvivelaktig estetisk kvalitet skulle bort. Kravet var att kiosken skulle passa in i stadsbilden.
Passa in var inte riktigt ägarens starkaste sida. Han gillade att köra sitt race. Och det var just en tacksam inställning för oss veganer i stan, eftersom hans satsning på vegansk snabbmat stack ut en smula. Ända sedan jag flyttade till Göteborg i slutet av 90-talet, har jag precis som många andra ätit mig mätt här efter en krogrunda på stan. Grillen är öppen till 06 på helgerna.
”Gôtt” mos, heter det ju här på västkusten. Och det är de detaljerna vi nu ska undersöka. Är moset gôtt? Magnus Jonsborg sålde verksamheten för några år sedan, men namnet på kiosken fick vara kvar. Och även om det finns spår kvar av hans idérikedom, som exempelvis semlor, är menyn numera lite mer konstant. Och butiksdelen med storpack på ostar och annat gott, är borta sedan länge.
Vallfärdande veganer
Visst är det väl så att man besöker ett gatukök för att få sig en rejäl korv med mos. Och detta är faktiskt ingen självklarhet för veganer runt om i landet. Jag vågar modigt påstå att Jonsborgs fortfarande efter alla dessa år, har det överlägset största sortimentet av vegansk gatuköksmat. Jag tar gärna emot tips om jag råkar ha fel.
Glansdagarna är kanske över, då veganer vallfärdade från alla tänkbara håll. Och det är säkerligen ett problem att en mycket välkänd hamburgerkedja tvärs över gatan numera säljer veganburgare för en bråkdel av priset på Jonsborgs. Men är det en värdig konkurrent? Jag menar, vad är en ynka burgare i osedvanligt konventionellt utförande i jämförelse med åtta olika burgare med allsköns topping?
På Jonsborgs finns bland annat ostburgare, baconburgare, Oumphburgare, mexikanskt inspirerad burgare och kantarellburgare. Den billigaste kostar 74 kronor och den dyraste – med bacon och ost – kostar 90 kronor. Vill man ha pommes frites till det, tillkommer 20 spänn.
Det är väl klart att man spontant ryggar till lite, men personligen anser jag att mat måste få kosta. Det kanske inte är Jonsborgs som är dyrt, utan McDonalds som är snorbilligt – på bekostnad av gud vet vad. Varför måste en burgare med både veganbacon och ost, vara billigare än en mossig bönburgare på någon av pubarna i närheten? Vänder man och vrider på det, är det faktiskt inte alls dyrt. Det kommer alltid finnas personer som inte har råd att äta ute, men den kritiken får riktas någon helt annanstans.
Gatukökens paradrätt
Själv har jag bjudit med två vänner vid två tillfällen, för att kunna testa så mycket som möjligt. Fyra rätter lyckas vi klämma i oss, varav jag själv äter två. Första dagen lägger jag vantarna på korv med mos. Det är på något sätt gatukökens paradrätt. Vegansk korv finns ju lite här och var – det är ingen jättegrej längre. Men mos? Och gurkmajonnäs? Nog för att jag gillar fine dining också, men det finns särskilda körtlar som får det att saftas lite extra inför den här typen av snabbmat.
Det finns tre sorters korvar på menyn: Wienergrillare, Big Bratwurst och Chorizo. Jag tänker att bratwurst passar bäst till en mosbricka. Min vän satsar på en helt vanlig ostburgare med så kallad Jonsborgsdressing. Pommes frites finns det inte riktigt plats för i den kistan.
Det trevliga med den ”nya” lokalen är att det finns sittplatser inomhus. Dels en långbänk med högstolar och dels två småbord med låga stolar i rotting. Vi väljer det sistnämnda och nej, det är förvisso inte mysigt i ett gatukök med vitt kakel, men trivselnivån är i alla fall betydligt högre än hos konkurrenten. Utsikten mot ett pulserande Avenyn är rätt okej, även om det passerar lite väl många bilar i denna korsning.
Ögontjänarsallad
I sann gatuköksanda dröjer det inte länge innan våra rätter ropas ut. Nu är det dags att hugga in. Mosbrickans presentation är skaplig. Det ser inte slafsigt ut, vilket man kanske kan tänka sig med så många komponenter. Korven fyller ut tallriken bra, ovanpå ett lager av rejäla kulor med mos. Gurkmajonnäsen lockar något oerhört och så har vi de obligatoriska grönsakerna i form av isbergssallat, gurka, tomat och rå rödlök. Jag älskar grönsaker – det är inte det det handlar om – men den där ögontjänarsalladen ger jag inte mycket för.
Korven är sannolikt en tysk seitankorv, tuggig och fin och med en lätt friterad yta, vilket ger en skön frasighet. Gurkmajonnäsen är klanderfri och ger exakt den där snabbmatskicken jag längtat efter. Men moset. Mjaa, det är väldigt stabbigt och har en lite kufisk bismak jag inte kan sätta fingret på. Mitt minne av den gamla ägarens mos, står helt klart i kontrast till denna skapelse. Jag vill ha moset luftigare och med en smörigare smak. Ja, det går att få till smörig smak även med vegetabiliskt dito.
Min vän tycker att ostburgaren är okej, men ingen wow-upplevelse. Första tuggan känns lite tråkig, som om det fattas något. I hennes värld saknas det alltid salt. Konstant. Och borde det inte va ketchup och senap på den? Men snart växer den tack vare en riktigt bra och riklig dressing, av klassisk hamburgerkaraktär. Hon tycker att den inlagda gurkan gör ett bra jobb, men eftersom picklad rödlök inte riktigt är hennes grej hade hon gärna sett rå lök istället. Det är ju lättordnat förstås. Burgaren är en klassisk sojaburgare som funkar och brödet får också godkänt.
Dags för en rulle
Nästa dag går jag dit med vän nummer två. Jag har redan bestämt mig för en rulle av något slag. Jag är väldigt förtjust i rullar och wraps. Min vän är då förpassad till någon av tallrikarna. Det finns tzay-, Oumph-, kebab- och falafeltallrik och det är ungefär samma upplägg i rullvarianterna. Jag gillar Oumph och vännen gillar tzay så valet är snabbt gjort. Vi väljer långbänken denna gång och märkligt nog är det runt 12.30 inga andra lunchgäster. Kanske är det nattamaten som är den stora inkomstkällan.
Min kärlek för wraps är komplex. 80 procent av dem är torra och eländiga, lite som halvtaskiga falafelrullar. Men i jakten på en bra rulle hittar man ibland guldkornen. Här har vi helt klart ett av dessa korn. Det är ju faktiskt inte särskilt svårt att tillaga en saftig och smakrik rulle, men ändå är det få som lyckas. Pulled Oumph är en bra början: färdigkryddat och härligt kletigt sojakött. Sen tar man ett mjukt och luftigt bröd och fyller det med färska grönsaker och en smakrik dressing. Pricken över i är ett överflöd av picklad rödlök. Det passar inte alla, men det passar mig.
Min vän har trixat lite med sin tzaytallrik. Sötpommes istället för vanliga pommes frites, lite extra av allt möjligt samt en skål med naturell majonnäs att ha som dip. Det är en kalasfin tallrik som ger ett mycket inbjudande intryck. Vännen påpekar att man sällan erbjuds tzay längre och jag håller med. Det är en av de absolut bästa veganprodukterna på marknaden och så vitt jag hört från företaget i fråga, har de knuffats ut från de stora kedjorna till förmån för alla nya varumärken. Men de finns, om man letar ordentligt.
Inte off-Broadway
Vännen hävdar att detta är en helgjuten måltid. Tzayen är som vanligt tuggig och mjäll i konsistensen, sötpommes fritens sötma gör sig bra i sammanhanget, dressingen är mustig och gurkan uppskattas. Han säger att allt på Jonsborgs är friterat och knaprigt och att det hade varit gott med lite stekta grönsaker, men det verkar inte vara något större problem. Han går hit med jämna mellanrum, oftast för en burgare. Priset, som i tzaytallrikens fall landar på 125 kronor, kommenterar han med att placeringen på Avenyn inte precis är off-Broadway. Det kostar att ha ett matställe på Göteborgs paradgata.
Nu ska jag försöka sammanställa ett betyg, utifrån allas åsikter. Burgaren får en 3:a enligt första vännen. Min mosbricka landar dessvärre på en 2:a. Oumphrullen är en solklar 4:a. Och tzaytallriken får en 4:a av min kompis. Väger jag in den för gatukök ändå rätt hyfsade lokalen samt god hygien och trevlig personal, landar jag i ett slutbetyg på 3,5. I sin genre borde jag kanske vara mer generös.
Jonsborgsgrillen
Kungsportsavenyn 39, Göteborg
Priser i urval:
Ostburgare: 79 kronor.
Korv och mos: 75 kronor.
Oumphrulle: 95 kronor.
Tillgänglighet:
Inga trappor men något smal entrédörr.
