Diskret belägen på Ölandsgatan, ett stenkast från Skanstulls tunnelbana ligger vad som omskrivits som huvudstadens bästa vegosushi. Innan någon planerar in en middag kan det vara bra att nämna att Susherian saknar toalett och alkoholrättigheter. Jag menar inte att man måste dricka alkohol till sushi (eller alls). Men att erbjuda Coca-cola som enda alternativ till vatten signalerar brist på respekt för mat, samt att man inte önskar några långvariga gäster på sin restaurang. Med sina 13 sittplatser har Susherian också mer karaktären av ett hål i väggen för lunchbesökare.

En snålblåsig måndag klockan ett är vi ensamma gäster. Äter Södermalmsjobbare okristligt tidig lunch, eller är Susherians glansdagar förbi? Jag har det goda ryktet till trots aldrig varit här, men har läst att stället erbjuder hela menyn vegansk. Det stämmer inte, utan gäller endast sushin, svarar personalen kort. Kanske trött på frågan. Vi beställer medio respektive grande, 10 plus 14 bitar. Omakase, kockens val. Att storlekarna står utskrivna på spanska skvallrar om kökets sydamerikanska influenser.

Sparsmakat

Inredningen är sparsmakad och längs väggen står kartonger staplade. Vi slår oss ner under en hängande ljusslinga med glödlampor, på skinn av faux får. ”A woman’s place is right there, in her home” sjunger Ray Charles ur högtalarna. Det känns oängsligt, för att vara Södermalm. Ett par sena lunchgäster anländer, samtidigt som våra skålar med skummig misosoppa. Den är fyllig och umamirik, och värmer gott en februaridag.

Till vår glädje anländer också makirullarna varma, med ett krispigt lager frityrsmet. De har garnerats med smakrika röror, där vi kröner kronärtskocka till favorit. Oväntat delikat smakar också en klick baserad på jordens kanske tristaste baljväxt, kidneybönan. (Till och med namnet är obehagligt.) Röran på butternut och fänkålsfrö är ett annat exempel på kockens kombinationsfärdigheter och fantasi.

På raden av nigiri ligger otippade pålägg som portabello spetsad med tryffel, och haricot vertes med kapris. En smakfattig minimajs räddas av pico de gallo. ”Luvan” av tofu är dränkt i en lite väl söt sås, och morotsnigirin hade jag gärna bytt mot vegansk tonfisk, som enligt Susherians Instagram tidigare har serverats.

En ofräsch doft

Överlag smakar nigirin mer Sydamerika än Japan, eftersom chilihetta i flera fall konkurrerar ut smaken av norialger och ris. Wasabiklicken förblir med andra ord orörd. Liksom den inlagda ingefäran, fast det har mer att göra med att dess ofräscha doft, som påminner om ammoniak. Märkligt, när allt annat på tallriken är så välgjort. För protokollet brukar jag gilla ingefära, och har mig veterligen ingen postpandemisk smakförvrängning som skulle kunna förklara saken.

Stockholms godaste vegansushi? Antagligen – men kanske den med minst sushikänsla. Hit återvänder vi, nyfikna på vad den kocken kokar ihop nästa gång. Men då blir det nog takeaway.

Susherian
Ölandsgatan 47, Stockholm

Priser:

10 bitar: 145 kronor
Misosoppa: 15 kronor

Tillgänglighet:

Högt trappsteg in, saknar toalett.