Hösten 1997 jobbade Sarah Wägnert på det nyöppnade äldreboendet Polhemsgården i Solna. Det var hennes första tillsvidareanställning, hon var 23 år och skulle snart bli Lex Sarah-Sarah med hela svenska folket. På Polhemsgården var det brist på både personal och rutiner, vilket ledde till vanvård av de äldre. Personalen kontaktade facket, kommunen och det privatägda bolaget som drev äldreboendet, men ingen tog på sig ansvaret.

En dag i oktober kom Rapport dit på oanmält besök, och Sarah berättade om vanvården. Det fick stor uppmärksamhet i massmedia. Så småningom ledde det till att Lex Sarah kom till, lagen som säger att personal i vård och omsorg ska rapportera missförhållanden och att den som dr iver verksamheten ska åtgärda bristerna.

Vårdsverige vaknade

– Det som hände på Polhemsgården var ju egentligen en stor tragedi, men även ett stort uppvaknande för hela Sverige. Man hade inte kontroll över hur vård och omsorg skulle bedrivas, det fanns ingen kvalitetssäkring och patientsäkerheten var urusel. Det fanns ingen lag, inget ställe dit man kunde anmäla fel och brister inom äldreomsorgen, berättar Sarah Wägnert för mig tjugo år senare.

Hur började det?

– Vi i arbetsgruppen försökte i flera veckors tid kontakta de instanser där vi trodde att vi kunde göra en anmälan, så vi fick hjälp. Det var kommunen, medicinskt ansvarig sjuksköterska och vårt fackförbund Kommunal, som försökte gå sina vägar, eftersom arbetsmiljön inte var bra för oss i personalen. Men det fanns ingenstans där man kunde anmäla fel och brister. Sen fick media nys om det här, och så stod de bara där en kväll när vi jobbade kvällspass. Den första intervjun som är gjord är helt spontan, den som sedan visades på Rapport. Sen var det som att hela Vårdsverige vaknade, fortsätter hon.

Förstod du själv hur stort det blev?

– Vårt syfte med allt var att vi skulle få hjälp på Polhemsgården. Vi hade ingen aning om hur stort det blev, inte förrän ett halvår efter. Det var nog så att man hade debatterat och diskuterat äldreomsorgen i Sverige ett tag, och så kom det här och alla politiker och Socialstyrelsen vaknade. Vad hände sen?

– Det gick fort under de första veckorna, kommunen tog tillbaka boendet i egen regi. Sen fick de ordning på allt ganska snabbt. Polhemsgården blev senare Solna stads ledstjärna inom detta. Sen kom lagen, och allt blev mer strukturerat.

Hur ser du på visselblåsare i dag?

– Jag tycker att när man påtalar fel och brister är det ett sätt att engagera sig i samhället. På det sättet är ju Sverige fantastiskt, vi har yttrandefrihet och man har rätt att säga vad man tycker och tänke r. Men jag kan inte kalla det starkt, jag tycker att ska man vara med i samhället måste man säga vad man tycker och komma med idéer. Sen är det svårt ibland, jag har ju vänt och vridit på saker själv i många situationer. Jag skulle ha gjort samma sak i dag också, utan problem. Det är ett sätt att visa medmänsklighet, ofta handlar det om personer som inte själva kan föra sin talan. Som inte har orken till exempel.

Nobbat röda mattan

Kände du under någon period att det var jobbigt också?

– Det blev jobbigt både fysiskt och psykiskt, för jag hade ett heltidsjobb att sköta samtidigt. Sen fick jag allt annat runt omkring, så det blev ganska stressigt på det sättet. Men det har inte varit några jobbiga situationer. Jag har ju bara deltagit i det som har rört debatten. Det tror jag har varit bra, jag har inte ställt upp på andra saker som röda mattan eller frågesporter. Det har inte intresserat mig.

Du var så ung, hur var det?

– För debattens skull var det bra att jag var ung. Att jag inte hade jobbat i 25 år och var trött på mitt yrke. Jag kom direkt från skolan och hade inte jobbat i så många år, utan kom med lite andra idéer och värderingar. Så för debattens skull var det bra.

Hur har ditt liv påverkats av Lex Sarah?

– Det har inte påverkat mitt liv så mycket. Mer än att jag tycker att det har blivit väldigt bra kontroll. Att man verkligen har arbetat med kvalitetssäkring, och utformat Lex Sarah som en handbok. Även fast det har tagit väldigt många år.

Hur har Lex Sarah utvecklats under åren?

– Från början var det ju en paragraf, och nu är det en hel handbok. Men det tog femton år, nu tycker jag att den är ett jättebra arbetsredskap för alla som bedriver vård och omsorg. Både under socialtjänstlagen, LSS och missbruksvården. Det är viktigt att personalen kan anmäla fel och brister. Något nytt är att från början var det upp till chefen att bedöma om det är en Lex Sarah-anmälan. Det var ju jättetokigt, att chefen skulle bedöma, man undrar ju hur stort mörkertal det då var. Men nu ska förvaltningarna i varje kommun ha en som sitter med detta. Har man skrivit en Lex Sarah-anmälan, då måste det gå vidare till SKL. Sen är det upp till dem att bedöma om det är det.

Har alltid fått jobb

Har du varit en del i utvecklandet?

– Nej, jag är ju inte högskoleutbildad och då är det knepigt att komma in i den branschen. Man ska vara socionom eller sjuksköterska. Det är synd, för det hade varit roligt att vara med i det arbetet. Det var en tjej på Socialstyrelsen som började med handboken. Den är jättetjock, men väldigt bra skriven.

Annars ligger det ju i tiden att fråga dem det berör när man gör en rapport.

– Ja, när man är i verksamheten kan man ju förenkla många saker. ”En sån här lång lapp kommer vi inte hinna fylla i”, till exempel. Sådana saker hade vi kunna hjälpa till med.

Har det varit negativt när du har sökt jobb, att du är Lex Sarah-Sarah?

– Nej, jag har alltid fått jobb. Kanske inte alla jobb jag har sökt men jag har resonerat så här, att om en arbetsgivare inte anställer mig för den här händelsen, då är det ändå inte en arbetsgivare jag vill jobba med. Då har vi inte samma värderingar. Så då har de sållat sig själva. Jag kan inte påstå att jag har haft problem.

Säger du fortfarande ifrån på jobbet?

– Absolut! Jag är flitig på att skriva synergier (avvikelserapporter) och liknande, även om det inte alltid är så allvarligt kan det ju leda till något allvarligt om man har otur.

Vad gör du i dag?

– Vi bor mellan Eskilstuna och Västerås i ett litet samhälle, och jag jobbar på sjukhuset i Västerås. Jag jobbar fortfarande som undersköterska, fast inom hälso- och sjukvården. Jag är på något som heter resursenheten, vi täcker korttidsfrånvaro i hela regionen. Så jag är på olika ställen varje dag, så man lär sig lite om mycket och den ena dagen är inte den andra lik, det är roligt. Lite bättre förmåner som anställd, eftersom att man hoppar runt. Jag jobbar rotation, det är det nya inom vården, att slita ut personalen. Det är bedrövligt, men ett beslut som är taget och fackförbunden har varit med. Jag tycker att man absolut kan rotera, men då ska det vara samma avtal som i industrin. Man vet ju att om man blandar dag, kväll och natt är det ju inte bra för kroppen. Men så gör de, för då kan de ju utnyttja personalen hela dygnet. Just jag har det jättebra, för jag har mina nattveckor. Det förhandlade jag mig till när jag började min anställning. Men på vanliga anställningar kan man jobba dag, natt och kväll på samma vecka. Bara de har en dygnsvila mellan.

Det blir nästa fajt, du vet ju vad många kan åstadkomma om de går ihop och är tillräckligt upprörda.

– Haha, vi får se om jag orkar, nu är jag ju tjugo år äldre. Äh, det är aldrig för sent!