Under 2000-talet har den offentliga miljödiskussionen i så stor utsträckning begränsats till att handla om klimatet att många tror att det är samma fråga. Men de planetära gränserna handlar inte bara om hur mycket växthusgaser vi släpper ut. Det är förstås helt ohållbart både när det gäller utsläppen och förbrukandet av ändliga resurser att under några årtionden använda all den solenergi som har samlats och lagrats under miljoner år i kol, olja och gas.

Men det är inte bara de fossila bränslena som vår livsstil tar slut på. I ett allt högre tempo förbrukar vi allt från ädelmetaller och grundvatten till sand och matjord. Ändliga resurser som kommer ta slut om vi kör på som nu, men också förnybara resurser som förbrukas i ett mycket högre tempo än de kan förnyas. Redan nu ser vi konsekvenser i form av att folk behöver fly på grund av miljökatastrofer.

Samtidigt pågår det som kallas för den sjätte massutrotningen. Antalet insekter i tyska naturreservat har minskat med tre fjärdedelar på 25 år. För ett par månader sedan kom rapporten att Sudan, den sista manliga vita noshörningen, var död. Nu finns bara hans dotter och kvinnliga barnbarn kvar i livet och arten går därmed inte att rädda. Utfiskningen har blivit en realitet runt om i världen. Och så vidare. Och detta är bara början på något som ger kedjeeffekter som vi i dag inte kan överblicka, men som garanterat riskerar vår möjlighet att bo på denna planet.

Problemet är att när detta utrotande av andra arter och överutnyttjande av livsavgörande resurser kommer i skuggan av klimatdebatten så riskerar lösningarna i klimatfrågan bygga på just detta överutnyttjande av planeten i övrigt. Den enkät som vi presenterar på Zoom i detta nummer är ett utmärkt exempel på det. De flesta partierna tävlar i att ge subventioner till ny ”klimatsmart” teknik. Det är 100 000 kr till den som köper ”en supermiljöbil”, det är subventioner av solpaneler och laddstolpar. Det är bonus-malus-system på bilar och det är gigantiska snabbtågssatsningar. Allt ska lösas med nya ”klimatsmarta” prylar som drivs av sol- och biobränsle. Problemet är bara att när du lägger ihop allt detta konsumerande så räcker varken råvarorna till solcellerna eller marken att odla biobränslen till. I alla fall inte om vi vill ha mark att odla mat på också och framför allt inte när vi i alla hårdare tempo gör oss av med odlingsbar mark och omvandlar den till till exempel nya snabbjärnvägar.

Det här är hela klimatdebattens akilleshäl. Väldigt få och ingen ledande politiker tar det breda helhetsgreppet som krävs för att vi ska börja leva inom alla de planetära gränserna. Ingen vågar vara den tråkiga partypoopern som talar om att festen är över, att såväl spriten som chipsen är slut. Istället går vi in, som de konsumtionsmissbrukare vi är, och snor grannens spritförråd, köper chips för pengarna i ungarnas sparbössa och festar på som om en morgondag inte fanns. Ett förhållningssätt som riskerar att bli skrämmande självuppfyllande.

Klimatfrågan är viktig, men kan vi inte få fram mat på grund av att en stor del av insekterna har dött ut eller den odlingsbara matjorden försvunnit så hjälper inte minskade utsläpp kommande generationer. Därför är det dags för det där vuxna samtalet som vissa politiker talar om. Det där samtalet en tar med sin tonåring som snott grannens sprit och småsyskonens sparpengar. En miljödiskussion som går bortom elstolpar, solpaneler och biobränslen. En diskussion om hur vi kan bromsa in konsumtionen, både den privata och den offentliga, och därigenom uttagen av jordens resurser utan att för den skull skapa en misär för dem som har minst.

Det är dags att på allvar börja respektera och hålla oss inom de planetära gränserna. Det är dags att ersätta den tekniknaiva klimatpolitiken med en hållbar miljöpolitik. En politik som handlar om att göra mindre och inte om ny ”modern” konsumtion. På tisdag är det den biologiska mångfaldens dag. Låt det bli ett avstamp för ett hållbart samhälle utan grön tillväxtromantik.