Klimatförändringarna har inget måttband och förstår inte dimensioner eller proportionalitetsprincipen, så att de kan påverka dem som är mest skyldiga till dem. De är jävligt kallhamrade, för de minst skyldiga kommer att bli de värst drabbade.

Samtalet om klimatets inverkan på urbefolkningar och deras unika ekosystem är redan igångsatt, nu behöver vi vidga samtalet och göra en genomgående intersektionell analys av våra städer.

Skillnaderna utifrån funktionalitet, klass, stad, landsbygd, ålder, kön, könsidentitet eller könsuttryck är stora och det finns fortfarande ingen komplett kategorilista för att ge en ultimat berättelse om klimaträttvisan och de värst drabbade.

Samhällskriserna, som förstärker varandra, är mer integrerade i varandra än vad vi i Sverige är med varandra.

Sanningen om krisens värst drabbade skapar motstånd eftersom att få vill erkänna att de besitter makt och privilegier, inte ens när de riskerar att förlora de. När den stora frågan om global maktkritik och storpolitik smalnas ner till nationell maktkritik så är det tydligt att många sätter sig i motvärn mot en förändrad maktordning.

Jag ser flera konflikter framför mig och ser den stora skara förändringsobenägna män, med sina maskulint kodade vanor, som bilism och kött, som ger större klimatutsläpp per krona och orsakar betydligt större utsläpp av växthusgaser än kvinnor på samma budget.

Jag tänker på medelklassens eftersträvade, förborgerligade livsstil som alla ska ha, det normalaste av det normala, som kostar mer än den smakar.

Jag tänker på den extremt rika procenten som släpper ut mer än Sveriges alla fattigpensionärer med mörk hud och bruten svenska någonsin kommer att kunna släppa ut. Är de rikaste av de rikaste, som som intalar sig själva att de bygger Sverige, redo på att lära om och inse att de faktiskt kostar mer än vad de bidrar med?

En sak är säker, en välbärgad miljöbov kan alltid fly torka, skogsbränder och stigande hav, men när skiten träffar fläkten kan inte den där somaliska småbarnsfamiljen i Rosengård pausa sin etableringsfas och fly från en kris till sin semesterbostad i Torrevieja.

När jag hör någon säga att vi måste tänka på barnen undrar jag vilka barn de menar, för det talas ofta om ens egna priviligerade led nedåt och att alla barn kommer att drabbas, men sällan om krisens värst drabbade.

De som har råd att tänka långsiktigt måste sluta navelskåda och utveckla sin mentaliseringsförmåga så att de kan se sig själv utifrån och andra inifrån. Bara då kan de värst utsatta, de som är främmande och som kanske inte syns i deras vardag, bli det första scenariot vi hänvisar till i klimatkrisen.

Tillräckligt många sådana samtal har fått mig att förstå att en grön omställare inte är grön om hen inte kan någonting om socialpolitik.
Vi måste prata om de marginaliserade och de som lever i fattigdom i vårt eget land, deras öde och vad vi kan göra åt det.