Vi kanske har krig i Europa inom några dagar. Nyheterna haglar om rapporter som indikerar att det kommer bli så. Samtidigt som representanter från Ryssland bedyrar att så inte är fallet. Hur det blir, det vet inte jag, och sannolikt väldigt väldigt få andra i världen, kanske vet inte ens Putin själv hur han tänker att han ska göra.
I den här stunden varnar Amnesty för eventuella konsekvenser av ett krig. Man konstaterar att redan nu slår eskaleringen hårt mot fattiga, gamla och unga. Med skolor som stängt och och matpriser som skjuter i höjden. Man pratar om hur konflikten i östra Ukraina 2014–2015 tvingade miljoner på flykt och att de som kommit tillbaka till konfliktområden fortfarande lever ur hand i mun, där man knappt har råd att äta. Nära en och en halv miljoner människor är fortfarande tvingade från sina hem. En situation som kommer bli betydligt mycket värre om Ryssland nu angriper.
Det bor 44 miljoner människor i Ukraina, hur många av dem som kommer behöva fly vid en eventuell attack har vi ingen aning om, men att det kommer bli en humanitär katastrof för dem som bor där står utan tvekan. Att människor kommer förlora syskon, familjemedlemmar, föräldrar, barn, det följer av krig. Amnesty anmärker att Ryssland hitintills varit dåliga på att skydda civila i konflikter, och det här lär inte bli ett undantag. Människor kommer tvingas fly för sina liv, lämna sina hem och sina ägodelar. Vi pratar om människor i vår närhet.
Det vi kan göra, det är att när katastrofen är över oss, så tar vi emot dem som behöver hjälp. Ger dem mat, husrum, läkarvård och så småningom, när de landat i den nya världen de står inför, en möjlighet att bygga upp något nytt. En chans till ett annat liv. Men Sveriges statsminister fokuserar på annat. När DN frågar Magdalena Andersson om Sverige kommer ta emot ukrainska flyktingar är svaret inte ett entydigt ja.
Istället svarar hon ”Jag har varit väldigt tydlig när jag diskuterat detta med mina kollegor i EU att vi aldrig kan komma tillbaka till situationen vi hade 2015. Länderna måste ta ett gemensamt ansvar för flyktingar som kommer till EU. Från svensk sida tog vi 2015 större ansvar än något annat land. Här måste andra länder vara med och stötta.”
Fokuset från Magdalena Andersson och hennes regering, så här timmarna eller dagarna innan en eventuell storkris, är alltså inte hur vi ska göra inom EU för att underlätta situationen så mycket vi kan, utan att vi, Sverige, inte ska behöva göra för mycket, inte behöva vara mer solidariska än någon annan.
Din hållning är inte min, Magdalena Andersson, du representerar inte mig.
Snart, snart är det dags att flytta ut på klipporna.
Tron att det skulle kunna hjälpa att med tvång sätta föräldrarna i klassrummet.
