Muren, ett av Unescos världsarv, började byggas under kejsare Hadrianus år 122 efter Kristus. Den skulle utgöra en yttre gräns för romarriket mot Kaledonien, och hålla barbariska anfallare utanför. Tusentals soldater med familjer levde vid den 118 kilometer långa stenmuren som sträcker sig från väst- till ostkusten.

Efter sig lämnade de romerska soldaterna träkonstruktioner, mängder med vardagsföremål som gör det möjligt för arkeologer att rekonstruera hur de levde, samt inte minst det romerska fortet Vindolanda.

Skyddats av torven

Föremålen har bevarats förvånansvärt väl, tack vare den mycket fuktiga miljön under torvmossar och kärr.

Men i den globala uppvärmningens spår ändras klimatet. Marken värms upp fortare än luften och den tidigare så fuktiga jorden torkar upp och spricker. Genom sprickorna kommer syre in.

– När syret tränger in spricker och förmultnar mycket ömtåliga föremål som är gjorda av läder, textil och trä, och är borta för alltid, säger Andrew Birley, chef för utgrävningar i området samt för Vindolanda-stiftelsen.

Ger unik bild

Mindre än en procent av Hadrianus mur har utforskats av arkeologerna. Utforskningarna hittills har gett en unik bild av livet i den romerska armén vid romarrikets norra gräns – inte bara vad gäller för männen, utan främst kvinnorna och barnen, enligt Birley.

– Den romerska armén skapade en av de mest massiva byggnadskonstruktionerna under hela romarimperiet.

Kampen står nu mellan arkeologerna och klimatförändringarna.

– Kan vi ingripa där det är möjligt för att skydda platser? Och kan vi rädda delar innan allt är förstört för gott? frågar sig Birley.