Det talas mycket om hippierörelsen i dessa dagar, vilket kan väcka blandade känslor. För mig väcker det minnen av batiktröjor och Grateful dead-coverband. Under ett antal år i den amerikanska öknen lärde jag känna den äldre generationen hippies som kom från den politiska ursprungliga hippierörelsen.

Det var i allmänhet genuina och helt fantastiska personer som var i sann mening osjälviska/självlösa på så sätt att deras engagemang inte var drivet av identitetssökande eller knutet till en idé om att vara eller inte vara hippie, utan engagemanget handlade om samhällsförändring, om att ordna stödspelningar för att samla pengar till mat till hemlösa och så vidare.

Detta var den hippierörelse där peace, love and understanding handlade om större politiska frågor: Peace handlade om att genom deltagande i proteströrelser skapa världsfred, kärlekskamp fördes då för politisk frigörelse, hbt-rättigheter och feminism, och understanding handlade om att förstå kulturella olikheter och globala orättvisor, och gick hand i hand med en global kamp inte minst till exempel för alla världsmedborgares rätt att få tillgång till modern läkarvetenskap och medicin.

Ett underbart filmklipp på Youtube berättar historien om Kalifornien-hippien Larry Brilliants kamp för att utrota smittkoppor i Indien och Bangladesh, ja med hjälp av vaccinationsprogram alltså. Den globala hälsoapparaten kring WHO som sörjer för globala vaccinationsprogram och som hatas av dagens anti-globalistiska antivaxxare har alltså kommit fram i samarbete med och tack vare idealistiska 1960–1970-talshippies med global rättvisa som ambition.

Men för dagens hippies i den individualiserade neoliberala världen så handlar peace inte om Vietnamrörelsen utan om ens egen inre frid och mentala harmoni. Love handlar om att känna kärlekskänslor, att framställa sig själv som och uppfattas som en kärleksfull person och kanske om att unna sig att åka på en riktigt dyr tantrasexretreat. Och understanding handlar om att alla i den närmsta omgivningen förväntas att på befallning ingå i sharing-cirklar med just mig så att just jag får bli förstådd i just min unika upplevelse – den egna upplevelsen står alltid i centrum. (Den heliga treenigheten i denna andlighet består av Jag, mig själv och min egen upplysning.)

I linje med den senare varianten av avpolitiserad peace, love & understanding blir det lätt att uppvisningar av sexuell frihet för omvärlden mest framstår som en pose och en ”titta på mig vad fri jag är’”- typ av identitetspolitik, snarare än till exempel som tecken på kamp för feministisk frigörelse. Jag tänker på alternativbyns grupp med nakenyoga i en väl synlig kohage och tänker att det hade varit något annat med nakenyoga på ett lastbilsflak i ett pridetåg, där self-care hade handlat om överlevnad i politisk kamp.

Den senare hippierörelsen här kan vi kalla för neohippies/nyhippies eller nyandliga hippies, eftersom det är en rörelse som ganska omedvetet har påverkats mycket av neoliberalism och vad som av sociologer kallats för ”the inward turn” i ”det terapeutiska samhället”, där världsproblem ska lösas genom att alla fokuserar på sina egna inre upplevelsetillstånd, sitt eget peace of mind och sin egen hälsa, vilket också blivit ett andligt substitut i en sekulariserad värld där inga religiösa samhällsgemenskaper finns utan var och en måste uppfinna sin egen andliga väg i sig själv genom sin egen tro.

Och denna tro är att om bara jag finner inre frid, då löser sig alla globala problem och samhällsomvandlingar liksom av sig själva. Det första att göra för neohippien blir då att undvika alla världsnyheter eller ställningstaganden som kan väcka känslor som inte bidrar till inre frid.