Det är en varm kväll och vi sitter med vännerna i parken och äter middag. Gräsmattorna myllrar av glada sommarlediga människor, köerna till thaikiosken, sushin och gatuköket slingrar sig långa, och medan vi äter pratar vi om det här med plast.

Det som introducerades på 50-talet som ”lösningen på människans alla problem” har blivit ett av vår tids stora miljöproblem. Och det verkar inte bli bättre framöver, för produktionen ökar ännu. Då handlade det om en miljon ton plast om året i världen, nu är vi uppe i ofattbara 280 miljoner ton per år och mest handlar det ju om engångsförpackningar. Påsar, byttor, tuber, flaskor av olika slag och inte minst takeaway-lådorna som vi sitter och äter ur.

Det är också den svåraste plasten att undvika, tycker jag. Alla förpackningar. När det gäller drinkar kan man lätt skippa sugröret, när man ska bära saker kan man ta en tygpåse och är det utemöbler som man behöver så finns det ju av trä. Och med ett så slitstarkt och tåligt material som plast så finns det massor på andrahandsmarknaden i form av båtar, pulkor, skidor, hinkar, flipflops, leksaker och takboxar. Så att ”plastbanta” sådär litegrann är lätt tycker jag, men att äta en middag i parken med vännerna utan att förvärra situationen på området, det är svårare det.

Jovisst, ibland har man tid att laga maten hemma och packa med sig i picknickkorg. Men jag bor inte i närheten av en eko-butik med lösviktsförsäljning av råvaror, jag är som de flesta andra hänvisad till de vanliga gamla matkedjorna, och där säljs de flesta råvaror som bekant i plast. Och tillfällena när jag kan svänga förbi hemma och laga picknickmaten är försvinnande få numera. Det är för långt. Eller jag hinner inte. Jag behöver äta någonting nu och orkar inte välja bort och där verkar jag också vara ungefär som alla andra.

När jag joggar genom parken morgonen därpå får jag nästan en chock. Det är en soptipp! Papperskorgarna där vi tryckte ner våra förpackningar efter middagen har svämmat över och kräkts ut sitt innehåll och hungriga måsar har spridit ut det överallt på gräsmattorna. Nu flyger de runt efter godbitar och skränar upphetsat åt gatuenhetens personal som försöker städa parken. Och så här är det var och varannan morgon numera. I många parker i Sverige. Och världen.
Vi är tillbaka på ruta ett igen.

Vi behöver starka indicier för att inte ta med oss maten från restaurangerna utan äta den på plats på deras porslinstallrikar (vilket då genererar en massa nya behov för dem) eller så behöver vi nya förpackningar. Jag som är uppvuxen i Lund i skuggan av TetraPak tänker vaxat och vikt papper men det är ju 70-tal. Vi behöver nog något helt annat, ätbara förpackningar eller projekt som Agar Plasticity som experimenterar med tång. Och vi behöver det nu eller ännu hellre i går. Rädda oss från att drunkna i 50-talet!