I veckan kom en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet, signerad Joakim Billtén, ”maskrosbarn”, i dag ordningsvakt och medlem i V. Artikeln fick den smaskiga rubriken Fatta att vi skrattar åt era ”hårdare tag”, med den något mer sansade underrubriken ”Längre straff och fler poliser stoppar inte gängkriminaliteten”.

I korthet går texten ut på att människor som växer upp i utsatthet redan från början upplever att samhället är emot dem, och när man har den upplevelsen struntar man blankt i vad samhället hotar med för straff, för det bara bekräftar ens världsbild; de är ute efter mig.

”Grundreflexen hos de flesta av oss är att ’samhället’ motarbetat oss sedan barnsben. Det har att göra med försvarsmekanismer vi utvecklat för att överleva de svåra omständigheter vi uthärdat som barn. Det är vi själva mot precis hela världen.”

Debattartikeln fick ett svar, från Mariah Eriksson, polis och före detta förtroendevald inom Huddingemoderaterna – ett svar som knappast kommer få en enda ”ungdom på glid” som hon själv benämner dem att ångra sin A.C.A.B-tatuering.

”Jag påstår inte att alla kan välja, men någonstans måste individen ta ansvar och sluta skylla sina misslyckanden på andra. Ingen kommer stryka dig medhårs och servera dig ett jobb, ansvaret borde istället förflyttas till individnivå.”

När hon sedan går vidare och beskyller Billténs debattartikel för att ”genomsyras hat, ilska och offermentalitet” står det klart att hon inte förstått någonting av texten hon svarar på. För den handlar varken om ungdomar på glid eller vuxna individer med ansvar för sina liv. Det handlar om barn.

Barn som växer upp och känner sig oönskade och bortglömda av samhället. Barn som inte upplever tillit till att samhället kommer finnas där och hjälpa när de har det svårt. Barn som inte kan se någon framtid för sig själva. Barn som desperat söker en gemenskap och i värsta fall hittar den på skuggsidan, där helt andra lagar och regler gäller och där samhällsapparaten mest framstår som ett skämt.

Det finns barn som växer upp så, i Sverige, i detta nu. Och det är inget mindre än ett massivt kollektivt misslyckande som alla i samhället, inte minst poliser och förtroendevalda politiker, måste ta ansvar för och sluta skylla på enskilda individer. För utsagan ”ingen kommer stryka dig medhårs” är bara sann så länge vi fortsätter bygga samhället på det viset. Sanningen är att en helt annan värld är möjlig. Om vi bara vill.