Till en början kunde jag inte förstå det. Hur politikerna kunde vara så handlingskraftiga mot coronapandemin. I åratal hade forskare inom klimat förklarat och förklarat att ”vårt hus brinner” (för att citera mästaren av klimatprat, Greta). Att vårt enda hem jorden kommer bli obeboeligt för oss om vi inte gör något nu.

Men inget hände. Sen kom forskarna inom medicin och berättade att ett virus sprids och många kommer dö om vi inte försöker stoppa smittspridningen. Plötsligt stängde hela samhällen ner och till och med det allra heligaste – tillväxten – kunde offras för att rädda liv.

Hur var det möjligt? Handlade det om att klimatförändringar inte är lika synliga och kännbara här och nu? Det stämmer inte – skogsbränderna och torkan kunde både ses och kännas. Uppenbarligen handlar det inte heller ens om ekonomi eftersom det var enklare att låta hela branscher gå i konkurs än vad det tycks vara att investera i en grön ny giv.

Greta uttalade sig nyligen och menade att klimatrörelsen haft fel som spridit hopp istället för rädsla – med tanke på att politikerna nu verkar agera på folks rädsla för corona. Hon är något på spåret. Men det kräver mer analys. Vad är det som gör politiker i det globala nord rädda för corona, men inte för klimatet?

Häromdagen när jag hade läst artikeln ”Climate anxiety is an overwhelmingly white phenomenon” (Klimatångest är ett överväldigande vitt fenomen) så föll polletten ner. Det är ju rasismen, dummer! Artikeln visar att i USA är ickevita personer (afroamerikaner, ursprungsfolk med flera) mer bekymrade för klimatkrisen än vita, men vita anser sig lida mer av klimatångest.

Artikelförfattaren Sarah Jaquette Ray, professor i miljöstudier, argumenterar för att klimatångest har kopplingar till förlust av privilegier. Risken är att den vita klimatångesten leder till en kamp för att behålla privilegier snarare än att rädda klimatet åt hela mänskligheten.

Klimatförändringarna är här och nu, men drabbar hittills mest folk som bor nära ekvatorn. Tydligen verkar det faktum att de som drabbas värst också har svart eller brun hudfärg göra så att de vita som bor i de rika länderna i nord kan distansera sig från sitt ansvar. Folk här tycks tänka ”det är så långt borta”, trots att det är våra utsläpp som är roten till det fruktansvärda som händer.

När det kommer till pandemin så drabbade den till en början rika och vita likväl som svarta och fattiga. Då fanns handlingskraften där. Men den rasistiska dumheten har nu även drabbat kampen mot pandemin. Vi har sett till att vita, högutbildade i västvärlden har fått vaccin och rätt att arbeta hemifrån, medan fattiga länder och utsatta områden fortsätter att skörda offer och skapa mutationer. ”Vi” är visst beredda att göra allt för att rädda liv, förutsatt att det är vita liv. Men frågan är om ”black lives matter”?

Det blir så tydligt: om mänskligheten ska klara av att lösa de utmaningar vi alla står inför måste vi först bekämpa rasistiska föreställningar och uttryck. Så länge vi gör skillnad på folk och folk kommer vi inte uppbåda den respons som behövs för att bekämpa hoten mot mänskligheten. Kampen för klimatet och mot pandemin måste samtidigt bli kamper för rättvisa och humanism.