För fyra år sedan införde Malmö stad riktlinjer för ekonomiskt bistånd till papperslösa, som innebar att papperslösa barn skulle få rätt till stöd på samma villkor som andra barn, samt att papperslösa vuxna skulle få rätt till nödstöd motsvarande 1 700 kronor i månaden. Beslutet togs utifrån det så kallade vistelsebegreppet som innebär att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver.

Sedan dess har såväl Göteborg som Stockholm följt efter med liknande skrivningar, men de flesta menar att Malmös riktlinjer fortfarande är de mest generösa, i alla fall vad gäller tillämpningen. Kritiker har länge talat om att det här skapar ”skuggsamhällen” och att kommunerna sänder ”dubbla signaler” när de ger bidrag åt personer som enligt svensk lag ska utvisas.

Båda dessa invändningar är i princip riktiga. Jag tror inte att det är många som vill ha ett samhälle med många som lever som papperslösa, men så länge svensk migrationslagstiftning ser ut som den gör är det inte konstigt att vi får så kallade skuggsamhällen. Så länge människor fortsätter att utvisas till krig och tortyr är det inte konstigt att många väljer att stanna trots de svåra umbäranden som det kan innebära.

Nu verkar det i alla fall som att Malmös politiker har tagit åt sig av den här förment vänliga kritiken eftersom man beslutat att inför nästa år skärpa riktlinjerna. När det gäller barn ska de bara betala ut bistånd i ”de fall det bedöms lämpligt” och för vuxna gäller att det ska finnas ”synnerliga skäl”, det ska handla om kortare perioder och det ska finnas en hemadress registrerad på personen. I synnerhet det sista är problematiskt eftersom det för inte så länge sedan framkom att polisen tagit hjälp av socialtjänsten för att spåra papperslösa som ska utvisas.

Det intressanta är hur detta kommenteras av de två styrande partierna i Malmö – Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Sedat Arif, som är socialdemokratiskt kommunalråd med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitik, är tydlig med att kommunen genom det här beslutet vill sända en signal till papperslösa:

”Om Malmö fortsätter att ha den här generösa tolkningen kanske det innebär att fler söker sig till hit. Vi har redan stora utmaningar när det gäller det ekonomiska biståndet. Det finns en risk att det blir ännu värre”, säger han i en intervju i Sydsvenskan.

Det miljöpartistiska kommunalrådet Nils Karlsson ger en helt annan bild. ”I praktiken förändrar det här ingenting” säger han i samma artikel. Att S och MP ger så skilda bilder är knappast någon slump – S vill gärna framstå som det hårdföra och ordningsamma partiet medan MP fortfarande ser sig som det mjukare alternativet.

Vem som har mest rätt återstår att se, jag skulle dock satsa på Arif – inom juridiken brukar ”synnerliga skäl” betyda detsamma som ”i princip aldrig” och pressen på socialhandläggare att inte betala ut bistånd lika ofta som de gjort hittills kommer sannolikt att öka efter det här.

Kritiken mot att ge ekonomiskt bistånd till papperslösa liknar kritiken mot att ge pengar till tiggare. Vi ska inte uppmuntra dem till att vara här, se till att de återvänder och låt någon annan lösa problemen, vi har nog med oss själva.

Detta är inte vad jag kallar ansvarstagande. Att ta ansvar är att visa solidaritet med dem som flyr, att göra vad vi kan för att de människor som kommit hit åtminstone ska ha en dräglig chans att överleva. Att skärma av sig och tro att problemen i världen kommer lösa sig om vi inte låtsas om dem eller skyller på andra är inte ansvarstagande – det är naivt önsketänkande.