Det har varit en gruvboom i Sverige och branschen har talat om jättetillväxt. Men nu kommer motgångarna. Folkliga protester, lägre metallpriser och framför allt två rättsliga domar har kastat om spelplanen för de gruvbolag som vill verka i Sverige.

Vi kör på slingrande vägar i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland, strax norr om Gränna. Landskapet växlar ideligen, skog och hagmarker avlöser varandra. Över de många små gårdarna vi passerar syns påfallande många rovfåglar. Under oss finns det som kan förändra livet för en hel bygd – en större fyndighet av så kallade sällsynta jordartsmetaller som ligger som en avlång limpa nere i berggrunden. I gruvbranschen beskrivs fyndigheten som den största i sitt slag inom hela EU.

Patrik Erixon kör bilen och berättar om den tänkta gruvan. Här ska anläggas dammar, pekar han. Och här ska processanläggningarna som ska krossa berget vara, och här ska det bli deponier. Ända fram till det tänkta gruvhålet kommer vi dock inte, vägen slutar med en vändplan. Sammanlagt kommer gruvverksamheten att ta runt tio kvadratkilometer i anspråk. Om den blir verklighet är det många hus som kommer att bli obeboeliga eller behöva rivas.

 

”Beslutet om Ojnareskogen var den första indikationen på att det inte var självklart med sådan här verksamhet i områden med höga naturvärden.”

– Det saknas sunt förnuft när man släpper fram något sådant här, säger Patrik Erixon som är engagerad i gruvfrågan och bor någon mil norr om det tänkta gruvområdet som kallas Norra Kärr.

Tiden sedan gruvbolaget Leading Edge Materials fick tillstånd att börja söka efter mineraler i Norra Kärr har varit en prövning för bygden, berättar Patrik Erixon. Flera har sålt sina gårdar, någon har resignerat. Olika uppfattningarna om gruvan har också lett till misstänksamhet grannar emellan. Lagarna för gruvbrytning är ett hån mot dem som lever på landsbygden, menar Patrik Erixon.

– Om den här gruvan blir av lägger man en död hand över området.

En gruvboom

Sverige har varit ett gruvland länge. Ända sedan 1200-talet har vi brutit järnmalm och vid förra sekelskiftet fanns uppemot 500 gruvor i landet. Pådrivet av den ekonomiska utvecklingen i Asien tog gruvnäringen i Sverige ny fart runt 2010. Höga metallpriser drev på utvecklingen. Tidigare stängda gruvor, som Dannemora, öppnade och flera nya öppnades.

Den mest omskrivna var Kaunisvaara-gruvan utanför Pajala. Plötsligt fick avfolkningsorten i Tornedalen nytt liv, villor byggdes, befolkningsutvecklingen vände uppåt och många hundratals fick jobb i den nya gruvan. I internationella jämförelser av förutsättningar för gruvdrift hamnar Sverige också i topp, delvis beroende på den låga mineralavgiften (se faktaruta). Gruvnäringens branschorganisation talade om en tredubbling av gruvproduktionen till 2025.

Det gick definitivt att kalla det för en gruvboom.

Men så hände något. Världsmarknadspriserna på metaller och mineraler föll och krisen kom krypande. Flera gruvor fick stänga och även nu blev Pajala-gruvan symbolen. Konkursen 2014 visade tydligt att boomen var över.

Gruvnäringens negativa påverkan på miljön och andra intressen, som renskötseln, kom också upp i ljuset. Den tänkta järnmalmsgruvan i Kallak utanför Jokkmokk väckte stora protester och den planerade kalkbrytningen vid Ojnareskogen på Gotland stoppades efter demonstrationer 2012.

Men det är inte bara låga världsmarknadspriser och de allt fler protesterna som ställer till det för gruvbranschen. Två juridiska domar har också slängt käppar i hjulet för gruvnäringen i Sverige.

Krävs bättre miljöanalys

Den ena domen kom i februari 2016 och gällde just Norra Kärr utanför Gränna. Beslutet skakade om gruvbranschen. Högsta Förvaltningsdomstolen kom fram till att bolaget bakom gruvansökan måste göra en större miljökonsekvensbeskrivning, som inte bara omfattar gruvhålet, utan även området runt omkring. Normalt görs detta vid ett senare skede. Bergsstaten, den myndighet som sköter tillståndsgivning kring nya gruvor, meddelade efter domen att ett tiotal ansökningar om gruvverksamhet behövde göras om eftersom förutsättningarna ändrats.

– Domen innebär att gruvbolagen måste lägga mer jobb och kostnader för varje bearbetningskoncession (vilket innebär ensamrätt att starta gruvverksamhet på en plats), säger Olle Holmstrand, doktor i teknisk geologi och engagerad i gruvfrågor.

Dessutom slog Högsta förvaltningsdomstolen i somras fast att regeringens beslut från 2015, att skapa ett så kallat Natura 2000-område kring Ojnareskogen på Gotland, var okej. Natura 2000 är ett EU-nätverk av värdefulla naturområden och innebär ett starkt skydd mot ingrepp.

Området på norra Gotland var egentligen tänkt som kalktäkt och inte gruva, men innebörden får lika stor betydelse för gruvbranschen som nu måste ta större hänsyn till de omkring 4000 Natura 2000-områden vi har i Sverige.

– Beslutet om Ojnareskogen var den första indikationen på att det inte var självklart med sådan här verksamhet i områden med höga naturvärden, säger författaren och gruvexperten Arne Müller.

Domen har också inneburit en annan hållning från Bergsstaten. Det tydligaste exemplet just nu gäller Bolidens planerade koppargruva Laver utanför Älvsbyn. Gruvan fick inte tillstånd att starta, just med hänvisning till att man inte tittat på riskerna för näraliggande Natura 2000-områden kring Piteälven.

Eftersom Boliden överklagat beslutet ligger frågan nu för avgörande hos regeringen.

Omsvängning i branschen

Till de två rättsliga domarna ska läggas att flera EU-direktiv sent omsider börjat införas i Sverige. När det gäller skogsbruket har EUs artskyddsförordning blivit hett omdebatterad. När det gäller gruvnäringen är det sannolikt det så kallade vattendirektivet som kan förändra förutsättningarna mest. En dom i EU-domstolen (Weserdomen) slår fast att omgivande vatten inte får riskera att skadas av exempelvis nya bostäder eller industrisatsningar. För gruvnäringen, som använder mycket vatten i gruvdriften, innebär det här ett orosmoln.

Under de senaste åren kan man även se att flera av landets länsstyrelser i norra Sverige varit kritiska till planerade gruvor. Det är också en omsvängning.

Arne Müller har sett stämningen förändras i gruvbranschen.

– Jag har varit på två större sammankomster med branschen i år och känslan är att man är omtumlad av det nya rättsläget. Det har varit många kommentarer som ifrågasätter om det går att bedriva gruvverksamhet i Sverige. Det är mer hängande huvuden än tidigare, säger han.

 

Naturskyddsområden

Bergsstaten är den myndighet som ger tillstånd till nya gruvor. Åsa Persson är bergmästare, det vill säga chef, på den lilla myndigheten i Luleå. Även hon ser att gruvbranschen delvis hamnat i ett nytt läge. Framför allt finns en osäkerhet kring frågan om man kan ha gruvor i närheten av Natura 2000-områden, och i så fall hur nära. Här finns ännu ingen vägledning om vad som gäller, menar Åsa Persson.

Natura 2000-områdena blir också allt fler, påpekar hon, vilket sannolikt kommer att skapa fler konflikter mellan miljöhänsyn och gruvetableringar.

– Man ska göra en avvägning mot ytterligare ett intresse, Natura 2000-områden. Det gör självklart tillståndsgivningen svårare, säger hon.

”Det saknas sunt förnuft när man släpper fram något sådant här.”

Gruvnäringens branschorganisation Svemin är inte lika dramatiska i sina beskrivningar som Arne Müller. Men långa tillståndsprövningar är ett problem för branschen, menar Kerstin Brinnen, branschjurist på organisationen. Hon syftar främst på den planerade kalktäkten vid Ojnareskogen där tillståndsprocessen pågått sedan 2006.

– Det har blivit svårare att utveckla gruvprojekt för att förutsägbarheten i tillståndsgivningen blivit sämre, säger hon.

Upplever du att det finns en modstulenhet i branschen?

– Det finns en framåtanda när det gäller teknikutveckling och spetskompetens. Å andra sidan finns en tilltagande oro över hur vi ska kunna fortsätta utveckla våra verksamheter på grund av ineffektiva miljöprövningar och bearbetningskoncessioner som tar allt längre tid och blir alltmer oförutsägbara.

Viktigt vatten

Vi vänder tillbaka till Norra Kärr och gränstrakterna mellan Östergötland och Småland. De flesta svenska gruvor, eller planerade gruvor, ligger i glest befolkade områden. Men inte här. Norra Kärr-området ligger bara några hundratals meter från E4, strax norr om Gränna. Jag och Patrik Erixon fortsätter vår bilfärd. Vi åker under den vackert belägna motorvägen, och plötsligt står vi framför den djupa, kalla och sägenomspunna sjön Vättern. Vyn är storslagen med betande djur och dramatiska branter ner mot sjön.

Just vattnet är viktigt i gruvbrytning, främst i hanteringen av de stora mängder krossat berg och sand som gruvdrift för med sig. Restmaterialet, som innehåller miljöfarliga ämnen, läggs under vatten för att minska risken för utsläpp. Enligt planen för den tänkta gruvan i Norra Kärr ska stora mängder vatten pumpas upp från Vättern och sedan föras bort österut, genom Adelövsån, och vidare ut i Svartåns vattensystem.

En av de stora riskerna med gruvbrytning är att dammar brister, vilket nyligen skett i Finland. Då kan giftiga ämnen från det söndermalda berget följa med ut i vattendragen.

”Bara att följa lagen”

Vi åker längs Adelövsån där vattnet från gruvprocessen alltså ska pumpas ut. På Adelövs gård driver Mikael Wik ett ekologiskt jordbruk som ån rinner rakt igenom. Trots närheten till den tänkta gruvan är det svårt att få grepp om vad det skulle innebära om gruvan verkligen blir av, menar han.

– Man är ganska ovetande om vad som händer, det är rätt skrämmande, säger Mikael Wik som vill se en noggrann miljöprövning av Norra Kärr-gruvan.

Vi följer ån ytterligare österut och efter några några kilometer rinner den ut i den långsmala sjön Noen. Carl Hermelin bor ett stenkast från vattnet, på Degla gård. Han tar sitt dricksvatten direkt från sjön.

 

”Vi har en lagstiftning som säger att man inte får äventyra vattenkvaliteten. Så det är bara att följa lagen så blir det ingen gruva.”

Gällande gruvan är hans åsikt tydlig:

– Vi har en lagstiftning som säger att man inte får äventyra vattenkvaliteten. Så det är bara att följa lagen så blir det ingen gruva, säger han och syftar på miljöbalken och vattendirektivet.

Vi står ute på gårdstomten och eftermiddagssolen faller på oss från väster. Vi blickar ut över sjön och bort i den riktning där gruvan planeras. Carl Hermelin blir lite mer filosofisk.

– Konsekvenserna av en gruva varar till nästa istid, medan verksamheten kanske kan pågå i 30–40 år.