Under många år har människor i Västeuropa, särskilt till vänster, haft en stark och optimistisk, men irrationell föreställning, om den sociala politiken inom EU. Fackföreningar och socialdemokratiska partier har ständigt sagt att nu är vi på väg mot ”ett socialt Europa”, som fördelar tillgängliga arbeten rättvist, erbjuder trygghet till alla anställda, arbetslösa och de som av olika anledningar inte kan arbeta.
I många organisationer finns det en tilltro till att lämna över mer och mer nationell kompetens till EU och att detta ska leda till bättre resultat. Fackföreningsrörelsen har trott på att EU kommer att leda till ett socialt Europa; miljörörelsen har trott på att Europa städas upp; konsumentorganisationer har trott på ett bättre skydd för konsumenterna. Alla har satt sin tilltro till alla de fina ord som skrivits av EU-kommissionen och EU-parlamentet, även om dessa ordmassor i praktiken inte haft någon verklig betydelse. EU lägger sig i allt möjligt utan garantier för att saker förbättras. Det gäller särskilt för den sociala politiken.
EUs sociala politik karaktäriseras av ett ökat tryck från kapitalet för en mer flexibel arbetsmarknad som gör det lättare att avskeda folk, ger anställda färre rättigheter, och gör jobben mera utsatta. Till exempel med anställningskontrakt som inte längre garanterar en veckoarbetstid. Syftet är att minska arbetskraftskostnaden, antalet arbetsplatser, antalet anställda som har rätt till arbetslöshetsersättning samt minska antalet pensionärer.
EU har rört sig i nyliberal riktning i decennier. Det betyder att den fria konkurrensen är allenarådande medan nationella lagar för att skydda arbete och miljö kan köras över av EUs regelverk. I mars 2000 på EUs regeringschefers toppmöte i Lissabon togs på initiativ av den dåvarande vänsterinriktade franska regeringen av socialdemokrater, de gröna och kommunister beslutet att gå fackföreningsrörelsen till mötes för att diskutera vilka steg som kunde tas mot ett ”socialt Europa”.
Men den viktigaste slutsatsen av Lissabonmötet var att EU måste bli världens mest konkurrensutsatta ekonomi. Detta genom att minska antalet valda myndigheter för den ekonomiska och sociala politiken liksom att stimulera ekonomisk tillväxt genom att sänka skatter och skära i kollektiva utgifter.
Inför EU-toppmötet i Göteborg är det denna politik vi levt med under de senaste 18 åren, och inte en politik för social utjämning. EUs strävan till att förbättra sin globala konkurrenssituation finansieras genom nedskärningar i offentlig service, privatiseringar och utförsäljning av de återstående offentligt ägda bolagen. EU-direktiv och förordningar säljer ut post, sjukvård, skola med mera eller upphandlas med EUs upphandlingsregler till privata företag, i många fall till ett växande antal globala koncerner och riskkapitalister. Ett viktigt syfte med privatiseringspolitiken är att knäcka fackföreningsrörelsen, tvinga lönenivåerna neråt samt tillskapa alltmer osäkra jobb.
Men denna utveckling verkar ha nått sitt maximum. I EU växer antalet konflikter, protester och strejker mot nedskärnings- och åtstramningspolitiken. Även i Sverige börjar det röra på sig till exempel i hamnarbetarkonflikten i Göteborgs hamn, sopkonflikten i Stockholm, städkonflikten i Stockholms nya pendelstation samt omfattande protester mot nedskärningar i sjukvård, skola och äldreomsorg över hela landet. Allt fler förlorar illusionen att EU kan leda till ett ”socialt Europa”.
