Novemberlovet, som numera går under namnet läslov, är avslutat. En rad kampanjer har genomförts och pengar har kunnat sökas för läsfrämjande aktiviteter riktade mot barn och unga. Men frågan är om vi vuxna är bättre på att utöva den konst som läsning innebär. Efter ett föredrag jag höll nyligen fick jag faktiskt frågan rakt ut. Från en mellanchef på ett stort företag. ”Hur gör man när man läser?”

Jag började då med att berätta om en vän som nyligen besökte mig. ”Har du läst den där boken?” frågade han när han fick syn på en bok på mitt skrivbord. ”Ja” sa jag. ”Själv prioriterade jag bort den,” säger han, ”jag hörde att den var så ytlig. Men du har alltså läst den?” ”Ja” upprepar jag. ”Nå. Vad tyckte du?” Jag känner mig ställd. Liksom ertappad med att ha slängt bort min tid på något oväsentligt, men väljer ändå att försvara mitt val. ”Det är möjligt att den är ytlig”, säger jag. ”Men den gav mig en ny tanke.” Och i detsamma jag säger det inser jag att det är nog. Mer än nog.

En ny tanke. Hur ofta får en det? En tanke som ger mina ögon ytterligare ett filter av komplexitet genom vilket all information jag hädanefter tar in måste silas.

Jag läste för en tid sedan en artikel i SvD med rubriken ”Den förlorade konsten att förlora sig i läsning”.  Artikeln handlade om hur bra vi blivit på att snabbt läsa texter och plocka ut just den information vi behöver. Eller rättare sagt den information som vi tror att vi vet att vi behöver. Att skanna en text på fakta. Men det är något annat än att läsa. Att läsa är att inom sig gestalta varje mening. Känna på den. Både estetiskt, känslomässigt, moraliskt och politiskt. Pröva om den är sann eller inte. Pröva sina egna åsikter. Ompröva sina egna åsikter.

Det är därför jag har så svårt för ljudböcker. De går för snabbt. Eller snarare. De kan gå hur långsamt som helst, men problemet är att de är inlästa i en jämn ström av en röst som omöjligen kan veta när en tanke slår rot i mig och måste tänkas till slut innan jag är redo att gå vidare. Ljudböcker låter sig därför mycket lättare än böcker förvandlas till konsumtion av berättelser.

Jag tror det var Arthur Koestler som en gång skrev att om vi alla blott skulle ägna två minuter om dagen åt att verkligen försöka förstå vad som stod i tidningen skulle världen se annorlunda ut. Jag tror han har rätt och brukar öva mig på detta, med följd att jag dessa dagar sällan hinner läsa mer än ett par meningar. För det mesta som står i tidningen är omöjligt att förstå.

Det är därför mycket enkelt att hänfalla åt frestelsen att istället för att läsa tidningen skanna rubriker. Och det är därför även nyheter lätt förvandlas till konsumtion. Rubrikernas feta, svarta, klickvänlighet lockar vår vilja att vara först med att veta något. Vad som helst.

Det är därför jag idkar kvotering. Inte bara mellan manliga och kvinnliga författare.

Inte bara det att jag för varje tidning jag prenumererar på från höger också prenumererar på en från vänster. Jag kvoterar också mellan intaget av nyheter och poesi. Eller annan gestaltad verklighet. Jag behöver det som motgift. Som hastighetssänkare. För att öva min förståelse på fler plan än det logiska. Jag är rädd för vem jag annars skulle vara.

Och jag är rädd för människor som skryter med att de inte har tid att läsa skönlitteratur. För alla som inte förstått att vi behöver avsätta tid för att öva oss på att vara människor.

För det är just det som läsandets konst innebär. Och inom denna konstart är en fråga som ”vad tyckte du?” rätt irrelevant. Mer relevant hade varit att fråga ”Vad tänkte du?” eller ”Vem var du innan du började? Och vem när du efter sista sidan lade boken ifrån dig?”