Efter den kraschade framtidskonferensen på Taberg hämtas Ida, Nisse och de andra upp av Joel i en transportvinge. De tror att de ska till Xpan 7, men Joel förklarar att han för säkerhets skull ska ta dem till Kio istället, den första Xpan-staden, grundad av miljöorganisationen Kretslopp i omlopp. Det är en lång resa och när de kommer fram är det mitt i natten.
Vingen landade tyst som ett höstlöv på plattformen utanför Kio. Staden låg som en svagt upplyst jätteorganism av glas framför dem, som Xpan 7, men med tentakler åt tre håll. Gångar som ledde ut från staden.
– Kolla, sa Nisse.
Han tryckte näsan mot fönstret och Ida kom att tänka på Ellis när han var liten. Hon såg konturerna av två människor och sen två till. Vakter i parkasar som fick dem att se ut som en korsning mellan Morsor på stan och Kenny i South park. En av dem gick runt vingen och spanade in genom fönstren och den andra stod och blängde på Joel tills vingen var stilla och han öppnade dörren.
– Har vi fått besök från Himmelska friden? sa den ena vakten.
– Joel Emmer, Harmonibrigaderna, sa Joel med en symbolisk honnör.
– Ni hao, Joel Emmer. Vilka har du med dig?
– Fyra utanföringar och Himmelska fridens säkerhetschef, Angus.
– Angus vadå?
– Han använder inte sitt efternamn, sa Joel. Jag ska flyga tillbaka honom till Xpan 7, men jag vore tacksam om ni kunde ta de här fyra under ert beskydd ett tag. De ska vidare så småningom och jag lovar att ersätta er …
– Det blir nog bra med det, sa vakten. Men vad har hänt?
– Vi har en skadad person med oss. Kan vi börja med att hjälpa honom?
Vakterna verkade tycka det var rimligt. Max låg som i en kokong av smärta och var varken medveten eller medvetslös, men stönade och gnydde när de öppnade bakluckan och drog ut båren. De kånkade iväg med honom, nerför en ramp och in genom en öppning i en av glastentaklerna som ledde in i Kio Norra.
Joels plan hade varit att lämna av Ida, Nisse, Freddy och Max i Kio. Sen hade han en del att tala med Angus om, och det hade han hoppats kunna göra i den hemliga förhörslokalen. Men där behövde förråden fyllas på och vingen var så urladdad att det var ren tur att de inte hade behövt nödlanda i en trädtopp.
Angus var nedsövd för resan, det hade varit nödvändigt, och han sov fortfarande när den ena vakten baxade ut rullstolen ur vingen och resolut körde in honom i Kio. Vakterna hette Ulla och Pirjo, Ida hoppades att hon skulle komma ihåg att inte kalla dem Illa och Purjo. De förklarade att det var en ovanlig situation. All kommunikation hade legat nere ett par dagar, även infran, och nu kom de farande genom luften.
– Om han, säkerhetschefen, hade varit vaken hade ni kunnat vara en förtrupp till en invasionsstyrka, sa Pirjo. Men nu tror vi inte det. Ni kan låna vårat gästhus så länge ni behöver. Vi har det väl inte så bekvämt som ni från Himmelska friden är vana med. Men ni får ta det som det är.
Vana vid, tänkte Ida. Vana vid, inte med.
– Ursäkta, sa Nisse, finns det en toa vi kan låna?
– Jo, sa Pirjo. Nog har vi toa.
Det låg en rad utedass bakom landningsplattformen, med torvströ och allt. Som om de räknade med att någon skulle komma förbi och behöva dem. Sen följde de med Ulla och Pirjo in. Max var inlagd på sjukstugan, de andra fick låna rum i gästhuset. Det var en länga av omålat trä som såg ut som drivved, silvervitt och slätt. Enkla små rum med halmmadrasser på träsängar med filtar och rena lakan, gemensamma duschar med mera i mitten.
– I morrn har vi stormöte, sa hon. Jag tror de kommer att be er vara med, för ni vet väl något om det här märkvärdiga som har hänt med infran.
– Joel kanske vet, sa Freddy. Om det finns nåt annat man kan göra för att hjälpa till så …
Ida funderade på att förklara att ingen av dem nog orkade tänka på möten just då, men Pirjo började förklara för Freddy vad hon kunde göra istället. I stadens mitt, som kallades Ögat precis som i Xpan 7, fanns cyklar som var kopplade till generatorer. De var välkomna att cykla allihop, när de ville.
Ulla visade dem en nattöppen servering där de kunde få te och mackor – om de ville kunde de betala med en stunds cykling och bidra till stadens elförsörjning, sa hon. Nästa dag, alltså. I kväll skulle de bara se till att vila ut.
– Inte vet jag vad ni har varit med om, men ni är ju helt slut, sa hon.
Stormöte i Kio – det kunde ha varit något digitalt. Ida hade frågat Sebastian varför Himmelska friden hade sina möten IRL. Ja, alltså, in real life. I det verkliga livet. Inte på virtu. Jo, sa Sebastian, många möten hölls över virtun. Men risken för säkerhetsläckor kom man ändå aldrig undan så länge någon annan skötte tekniken.
Men det var inte digitalt. Åtta timmar senare satt Ida, Nisse och Joel på varsin dyna i en park som skulle ha varit Fontänparken om det här hade varit Xpan 7. Den var stor och böljande och grön, folk satt en bit ifrån varandra och småpratade. Ida gick fram till Ögat och tittade in genom glasväggen, och insåg att där inne byggdes ingenting. Kanske byggde de sina raketer och satelliter någon annanstans. Kanske inte. Men det som fanns i Ögat var tre våningar med cyklar, vända ut mot staden och kopplade till generatorer.
– Ser ni? viskade hon. De bygger ingenting där.
– Jag vet, viskade Joel. Sedan tio år eller så. Jag har hört att de röstade om det, bara så där – mycket riskabelt, man har ju ingen kontroll alls.
