Jerzy Sarnecki intervjuades i P1:s söndagsintervju i går. Han berättar om sin uppväxt i Polen och hur han kom till Sverige och fann sig tillrätta i landet med det obegripliga språket, de vänliga människorna och alla blommorna. Och så får han många och envisa frågor om sin beskrivning av läget i Sverige när det gäller brottslighet.

Sarnecki sätter saker i ett sammanhang, och det uppfattas ofta som att han tonar ner. Kriminaliteten har inte ökat, säger han. Och det var mer dödligt våld på 90-talet än det är nu. Varför säger han så? undrar programledare Martin Wicklin. Förstår han inte att folk blir upprörda när så många har blivit skjutna i förorterna?

Jo, säger han. Men han är forskare. Han måste ge en helhetsbild, och helhetsbilden ser ut så. Vi har allvarliga problem med unga killar som skjuter varandra. Men om man ser på historien har det varit mer dödligt våld i samhället under andra perioder, till exempel på 90-talet. Vissa typer av brott har ökat, andra har minskat, och då säger han det, för han är kriminolog och inte politiker.

Siffror är opersonliga, statistiken svarar på frågor om antal, om ökning och minskning, och de stämmer inte alltid överens med den allmänna opinionen. När man ser att invandrare från vissa länder är överrepresenterade i brottsstatistiken, till exempel, då drar många slutsatsen att kriminalitet beror på invandring. Men, och det påpekar Sarnecki också, i så fall borde man kunna se att brotten ökar när invandringen ökar. Vilket man inte kan. Alltså beror det på andra saker.

Kriminologen Felipe Estrada gör en jämförelse mellan hur många som får vård på sjukhus för skador av våldsbrott och antalet som får vård för skador som de har tillfogat sig själva på grund av psykisk ohälsa. De sistnämnda är fyra gånger fler. Ändå diskuteras “hårda tag mot gängkriminaliteten” mycket mer än hur vi ska minska den psykiska ohälsan – bygga ett samhälle som fler kan må bra i.

Sarnecki gör också en jämförelse: de två senaste åren har 47 personer – per år – dött av skjutvapenvåld. Tio gånger så många har dött av överdoser. Så varför talar man bara om skjutvapenvåldet? undrar han.

Kanske för att svaren beror på vilka frågor man ställer. Att ta ett steg tillbaka och fråga sig vad som driver in människor i kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa är mer komplicerat än att ropa på stängda gränser och urholkad rättssäkerhet. Och svaren på frågorna om hur man bygger ett samhälle där människor mår bättre finns inte i hårdare-tag-kören.

Däremot hörs de som bubblare här och där. Basinkomst diskuteras faktiskt, det finns erfarenheter att ta del av och slutsatser att dra av vad som händer när människor får ”gratis pengar”. Till exempel Alain Topors studie i Karlskrona 2015, där en grupp psykiskt sjuka med dålig ekonomi fick 500 kronor i månaden att göra vad de ville för. Skillnaden var tydlig – de kunde träffa vänner och barnbarn, bowla, träna och vara aktiva på ett annat sätt. Ångest, depression och vårdbehov minskade.

Om man gjorde en längre studie och tittade på deras familjer, vad skulle vi få se då? Skulle de (som har barn) fungera bättre som föräldrar, skulle det gå bättre för barnen? Vad händer om man gör samma sak i ett område som har problem med kriminalitet – skulle den minska?

Vi behöver tänka mer tillsammans på vad ett gott samhälle kan vara. Under tiden behöver vi släcka bränder och ta hand om det akuta, men varken pulversläckare eller batonger hindrar bränderna från att uppstå.