Ebo är den lag som tillåter asylsökande att bo någon annanstans än på förläggning och fortfarande ha sin dagpenning från Migrationsverket kvar. När den kom 1994 var det ett försök från den moderatledda regeringen att minska kostnaderna för flyktingmottagandet under krigen i Balkan. I verkligheten fungerade det redan så, åtminstone på vissa förläggningar. En del asylsökande bodde någon annanstans och kom och hämtade dagpenningen.

Det var inte mycket pengar, och det är det fortfarande inte. Inte så att man kan hyra en lägenhet, knappt ens ett rum. Kanske räcker det till att sova på någon släktings soffa och lägga lite matpengar. Ändå bor ungefär hälften av flyktingarna utanför förläggningarna, och det säger något om betydelsen av gemenskap och samhörighet. Speciellt om man har flytt till ett nytt och främmande land.

Tanken med ebo var inte bara att minska kostnaderna, utan också att flyktingarna skulle kunna få hjälp av släktingar och vänner att finna sig tillrätta och kanske ordna jobb. Man ville inte blanda in staten i folks privatliv i onödan – ett sympatiskt drag hos den tidens borgerlighet, trots allt.

Moderaterna och Kristdemokraterna har ändrat sig sedan dess, och i en kommentar till svängningen vid en pressträff 2019 sa Ulf Kristersson att ebo var ”helt fel tänkt från början. Det vilade på en idealistisk idé om att alla själv bäst kan bestämma var man ska bo nånstans”.

Magdalena Andersson sa i sitt första tal som nyutsedd statsminister att hon skulle vända på alla stenar för att få bort segregation och kriminalitet. Hon lät entusiastisk när hon nämnde avskaffandet av ebo som en av stenarna. Socialdemokraterna har förvisso alltid varit skeptiska till ebo, men det är osannolikt att de gör något åt vare sig det ena eller det andra den vägen.

Den 12 januari hade inrikesminister Anders Ygeman pressträff om nya tilläggsdirektiv till en utredning om flyktingmottagandet. Han vill att de asylsökande ska bo på kommunala förläggningar, så att de kan placeras jämnt i landet. De ska inte förbjudas att flytta, men det ska finnas ett ”incitament” för att de ska stanna. De kan till exempel förlora sin dagersättning om de inte bor kvar.

Samma sak händer den asylsökande som i dag bosätter sig i ett ”utsatt område”, som Rosengård i Malmö eller Tensta i Stockholm. Kommunerna kan nämligen sedan 2020 få områden klassade som utsatta och därmed undantagna från ebo. Det innebär just att asylsökande som flyttar dit får sin dagpenning indragen. Vissa hela kommuner har fått undantag, som Botkyrka och Katrineholm. Men asylsökande fortsätter att flytta dit.

Att avskaffa ebo är en tom gest, en signal till en opinion som antas gilla allt som gör livet surt för flyktingar. De kommer att fortsätta att flytta in på sina kusiners soffor, för att få rå sig själva och bo med människor de känner. Men de kommer att ha svårare att lämna matpengar eller betala ens den minsta slant i hyra. Det är svårt att tänka sig hur det skulle motverka brott.

Kan vi inte bara tänka som människor istället, och försöka göra livet så levbart som möjligt för dem som har varit tvungna att fly? Vi kan åtminstone låta bli att hindra dem från att göra vad de kan för att förbättra sina liv. Problemen med segregation bottnar i fattigdom och ojämlikhet, och de behöver andra lösningar.

Texten är korrigerad den 23 januari.