I torsdags ändrades karantänsreglerna för covid-19, istället för 7 dagar hemma sänks antalet dagar i karantän och familjekarantän till 5. Inte för att man medicinskt kommit fram till att det passar bättre, utan för att MSB såg att reglerna i sig slog för hårt mot bärande samhällsfunktioner.

Dagen innan stod Lena Hallengren i en debatt i SVT med Nyamko Sabuni för att bland annat debattera förlängningen av pandemilagen. Debatten inleds med ett klipp om karantänsreglerna och hur ansträngt det är i många verksamheter just nu. När Hallengren väl får ordet är hennes ingång intressant. Hon menar att klippet visar vilket grepp pandemin har om samhället och hur den orsakar att bärande samhällsfunktioner hotas. Hon tar det som stöd för behovet av restriktionerna.

Nu är vi alltså där, regeringen har fått en exceptionell befogenhet av riksdagen att fatta beslut om ingrepp i våra i övrigt grundlagsskyddade rättigheter, och man väljer att motivera den rätten med konsekvenserna, inte av sjukdomen i sig, utan av deras egna beslut.

Det här kanske kräver sin förklaring. Problemen vi ser i dag, med alltför få personer som kan gå till sina jobb, beror inte främst på att de är för sjuka för att kunna jobba. De beror på att de sjuka och deras familjer är tvingade att stanna hemma i syfte att hindra smittspridning.

Liberalerna och Sabuni röstade mot förlängningen av pandemilagen och ville ta tillbaka makten till riksdagen, men Lena Hallengren menar att man i så fall inte hade kunnat införa några restriktioner alls. Det är häpnadsväckande. De områden som riksdagen gett regeringen bemyndigande att fritt disponera över hade man så klart kunnat stifta lagar om direkt i riksdagen också, men det hade tagit längre tid. Fem dagar, menar L, väldigt lång tid menar S, och sanningen är väl att det är någonstans mitt emellan.

En proposition från regeringen kan i princip beslutas om med vändande post i riksdagen (”fem dagar” för till exempel just pandemilagen). Men en lag måste beredas och den måste gå på remiss där man får chansen att flagga för vilka konsekvenser lagen kan få om den implementeras. I välmotiverade fall kan man snabba på den processen väldigt mycket (något som de senaste S-ledda regeringarna gjort påfallande ofta, även när det sannerligen inte varit motiverat).

Frågan är vad det är som gör att det är så himla bråttom? Hur många gånger de senaste två åren har samhället räddats av att man på söndagen beslutat om nya regler baserat på ny information från fredagen? Jag är helt övertygad om att svaret är ”inte en enda”. Det är inte direkt så att regeringen gjort sig känd för att agera för fort på ny information. Det enda rimliga är att man vill komma undan kravet på ordentlig beredning, komma undan att människor protesterar när man går för långt, eller petar för petigt (läs till exempel småjusteringar i serveringstider).

Kombinationen av dåligt beredda beslut, och en regering som motiverar behovet av sina extra befogenheter med konsekvenserna av sina dåligt beredda beslut är vansklig, och i förlängningen riskerar den att bli ett självspelande piano. Riksdagen borde tysta pianot, och dra tillbaka pandemilagen. I det har Liberalerna och Sabuni rätt.