Finns nog ingen låt som så ofta dyker upp i mitt huvud när jag följer den svenska politiken som Blå tågets gamla slagdänga Staten och kapitalet.

Men denna gång är frågan om inte verkligheten överträffar sången. Staten avreglerar elmarknaden och kopplar ihop den med övriga Europa. Staten (försvaret och regeringen) stoppar det som skulle ha blivit Sveriges största vindkraftpark. Kapitalet höjer elpriserna i Europa (inte specifikt i Sverige), så som sker när det blir brist på något, och staten betalar sedan ut gigantiska elbidrag till de hushåll som förbrukar mest. Alltså de som bidrar mest (av hushållen) till att det råder brist.

Så kan man fiffla en smula med den järnhårda elmarknaden och till och med stimulera en överkonsumtion när elen är som dyrast. För staten skjuter så gärna till om levnadsomkostnaderna blivit alltför höga. Än värre är det förstås med de subventioner på över 15 miljarder per år som staten ger till stora elkrävande industrier.

All elproduktion tär på jordens begränsade resurser, det gäller även den som kommer från vindkraftverk och solpaneler. Även om belastningen är liten när de väl är på plats så kräver produktionen ädel- och andra metaller, olja och många andra råvaror. Det enda hållbara såväl ekologiskt som för konsumenternas plånböcker är därför att minska elförbrukningen. Glöm idén om en omställning som bygger på kraftig höjd elförbrukning, den kommer aldrig kunna bli hållbar.

Istället för att tävla med tokhögern om att köpa röster inför valet borde regeringen ta beslut som både värnar dem som har svårast att betala elräkningarna och en omställning. Istället för att stimulera elkonsumtion borde regeringen dämpa den genom att höja energiskatterna, ta bort industriernas subventioner och sedan dela ut intäkterna och besparingarna från det till hela Sveriges befolkning. De 6 miljarder som nu delas ut, de 15 miljarder som industrin har i subventioner och en höjning av energiskatterna med 25 procent skulle räcka till ungefär 6 000 kronor till alla myndiga i landet. Alltså inte bara de som förbrukar för mycket el, utan alla.  

Men något sådant kan man förstås inte förvänta sig från en regering som kramar arbetslinjen, en regering som alltid prioriterar storföretagen framför vanligt folk, en regering som (då den även innehöll gröna statsråd) slängde miljarder över flygbolag. Flygbolag som samtidigt flög tomma plan för att behålla sina slottider.

Staten skjuter så gärna till om driftkostnaderna blivit allt för dyra, och nu vill kapitalet ha mer. Wallenberg, släkten som är sossarnas bästa vän, vill bygga ny kärnkraft. Men alla vet ju att byggkostnaderna för ny kärnkraft blir alltför höga, att kärnkraft aldrig mer kommer bli lönsam. Det har vi sett i närtid, både i Finland och i Frankrike, där byggkostnaderna rusat iväg till ofattbara summor. Pratar vi ny kärnkraft så pratar vi också om elpriser som kommer bli många gånger högre än i dag om inte ”näringslivet och politiken kan komma överens om de långa kontrakten” som Jacob Wallenberg uttrycker det när han propagerar för ny kärnkraft. Näringslivet och politiken aka staten och kapitalet ska alltså fixa ny kärnkraft ihop. Vi vet alla vad det innebär, vi såg det i bankkrisen för 15 år sedan, vi såg det i flygbranschen. Staten får betala när det krisar och kapitalet tar vinsterna.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt, staten och kapitalet, dom sätter sig i samma båt igen och igen och igen.