Debatten var hård. Det var jag mot två hårdföra marxister. Dessa hade kritiserat en av anarkismens – eller den frihetliga socialismens – stora. Peter Kropotkin. Vi diskuterade hans bok Inbördes hjälp. I boken försvarades det civila samhället från angrepp från stat och kapital. 

Det var där och då jag insåg att jag var grön trots att begreppet egentligen inte fanns. Ett antal år senare läste jag Elin Wägners bok Väckarklocka. Allt föll på plats. Hon skapade en väv bestående av miljö, fred och kvinnors rättigheter. Hon angrep härskarideologierna – mannen som härskar över kvinnan, den vite som härskar över den svarte, människan som härskar över naturen.

När Die Grünen i Tyskland – som var det första gröna partiet – bildades så var dessa frågor centrala. Utlösande för partibildningen var motstånd mot kärnkraftsamhället med sin sårbarhet, centralisering, storskalighet och tillväxtfixering.

I Sverige växte det som kom att kallas alternativrörslen – en salig blandning av inte minst miljö-, freds- och kvinnorörelse. Decentralisering, småskalighet, delaktighet betonades. Det blev tydligt att den gamla höger-vänsterskalan inte räckte till. På den nya skalan grön–grå fanns socialdemokrater och moderater i samma gråa ände.

När Per Gahrton tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet byggdes tanken kring fyra solidariteter upp. Den fjärde, som är borttagen, var en tydlig fördelningspolitisk markering: solidaritet med utsatta människor. Ur den växte en skarpare fördelningsprofil än vad Vänsterpartiet hade – vi kombinerade denna med ökat frihetsrum för individer. Ur det perspektivet blev medborgarlön/basinkomst en självklarhet.

Åren har gått. Det som en gång var gröna kärnvärden har blivit luddigt, ibland har företrädare uppträtt ideologiskt lealöst. 

Kritik av såväl tillväxtideologin och arbetslinje som den sentida kapitalismens globalisering tonades ner. Oförmågan att se skillnad mellan frihet för människor och frihet för kapital – vilket är en grön grundbult – blev ibland total. Under några år pläderade språkrör för sådant som vinstuttag från skattefinansierad skola. Så ideologiskt lealöst!  Ur grönt perspektiv ska däremot kooperativt, delaktigt och icke-vinstsyftande ägande ha utrymme.

Den gröna samhällssynen bygger på största möjliga frihetsrum för individen, syskonskap i ekonomin och absolut jämlikhet i rättssystemet. Lägg till solidaritet med kommande generationer och med andra arter än människan, det vill säga sådant som möjligen är pynt i andra ideologier.

Jag blir så förbannad när ledande miljöpartister – oavsett det är av ”strategiska skäl” eller avsaknad av mod – suddar ut det vi än gång stod upp för. Det finns flera generationer, mängder med invandrande och till och med politikjournalister som inte har en susning om vad grön samhällssyn är. Hur i helvete har det fått ske? 

Det är sent, men inte försent, att återupprätta och tydliggöra vad som är grön ideologi. Fortsätter det som nu blir begreppet till slut meningslöst.