Det finns löften, och så finns det till intet förpliktigande avsiktsförklaringar. Även det senare kan vara viktigt, men det är inte löften bara för att vi kallar dom för det. När jag på nyår lovar att se en hel Netflix-serie i månaden, äta pizza oftare eller maska mer från jobbet så är det kanske bra för stämningen – men ingen av mina vänner kommer bry sig särskilt även om jag glömt det hela redan innan januari är över. Men sviker jag ett riktigt löfte till någon så får det konsekvenser.

Det är viktigt att kunna hålla isär det där. Som du förstår, om du nu inte är socialdemokrat.

Just efter jul begick Annika Strandhäll, socialdemokratins första miljöminister på femton år, intervju i huvudstadens förnämsta morgontidning. Där beskrev hon hur ”sjukt kul” det är med klimatomställning, och hur ”sjukt bra” det är med klimatåtgärder.

Allra bäst är det med nya industrier och när försäljningen av elbilar går upp, förklarar hon. Och så svarar hon ja på frågan om det ska öppnas gruvor och förklarar att kärnkraften behövs länge till. Tydligt och rakt. Diskussioner om det där som leder till utsläpp däremot, som flyg och plast, det bör man vara mer försiktig med. Det blir så lätt pekpinnar, säger Strandhäll.

Hennes klimatpolitik är mer. Mer nybilsförsäljning, fler gruvor, avfall i borhåll i urberget, större flygplatser. Visst innebär omställningen att vi måste hitta nya lösningar, jobba på nya sätt och tillverka nya saker.

Men det räcker ju inte. Något måste det ju också bli mindre av. Flygplatser, prylar, motorvägar. Vi behöver köpa mer begagnat. Jobba mindre, slippa sliten rygg vid 55, men inte ha nytt kök vart femte år.

Och här finns ju ett frö till en klimatpolitik med gediget socialdemokratiska rötter: ställ om samhället, gör det tillsammans, ett hållbart arbetsliv, ansvar utifrån bärkraft, kombinera omställning med fördelning, ge nya chanser till de som varit utan, låt de besuttna bära mer.

Men det vill Strandhäll inte säga. Hon vill låta leva i dimridån att allt kan fortsätta som det varit, berömma sig för investeringar som leder till det nya, men avfärda allt som gör oss kvitt det gamla. Kanske funkar det som valbudskap, men inte för att hålla löften.

Strandhäll får frågor om det också. Kommer Sverige kunna visa att vi är på väg att hålla våra klimatlöften? Det är hon ”inte alls säker på”. Hon hade önskat att hon var mer optimistisk säger hon, men lägger till att risken tvärtom är att utsläppen ökar i år. 

Och trots att det är så sjukt kul med klimatpolitik har hon inga svar på vad mer som ska göras för att hålla löftena.

Mindre än två månader efter att Alok Sharma gråtande slog klubban i bordet och förklarade klimattoppmötet i Glasgow avslutat säger Sveriges miljöminister att hon inte är särskilt optimistisk om att leva upp till löftena.

Vilken signal ger det till andra länder om Sverige, med alla våra förutsättningar, behandlar våra klimatlöften så?

Löftesbrott har konsekvenser. Konsekvenserna av att svika löftena om klimatet kommer inte i första hand att bäras av de besuttna.