Under de senaste decennierna har mina skogsutflykter inneburit att jag i allt större utsträckning har uppmärksammat de skador som finns på träden, var dessa finns och hur symptomen yttrar sig på de olika arterna. Dessa insikter bygger på både mina egna iakttagelser och av vad jag har läst mig till om det snabbt försämrade tillståndet för våra skogar och för enskilda trädarter. Det var inte så nöjsamma utflykter eller speciellt uppbygglig läsning.

Min första egna direktkontakt med skogsdöden skedde i Örups almskog på Österlen 1980. Där och då bevittnade jag hur enstaka individer av detta majestätiska träd plötsligt föll offer för almsjukan. Hela grenar gulnade och dog på några få veckor. Det sades då att denna skog, den enda riktiga almskogen i landet, var dödsdömd och den lämnades åt sitt öde.

Vemod och sorg

Mina besök i Örup den sommaren påverkade mitt seende och förhållande till skogen – alla skogar – och deras livsformer. Det var inte bara almarna jag sörjde, utan även den unika och krävande örtvegetation som växte i deras skugga. Då började skogen engagera mig känslomässigt på ett sätt som den inte hade gjort sedan min tidiga barndom. Då uppstod ett vemod över vad jag såg, ett vemod som bara har intensifierats alltsedan dess.

Tyvärr har mina skogsutflykter i allt större utsträckning bestått av att kliniskt notera skador på en lång rad arter, både på löv- och barrträd. På alm, ask, asp, björk, bok, ek, gran och tall syntes mer eller mindre påtagliga skador. Endast ett fåtal trädarter, som lind, lönn och hästkastanj, verkar vara mindre sårbara, men även dessa kan uppvisa skador. Samtidigt, vart man än kommer möts man av tecken på skogsindustrins mastodont maskiners okänsliga framfart: Dessa skador gör inte saken bättre!

Skogsdödens orsaker

Som jag skriver i den första artikeln är orsakerna till skogsskadorna och sjukdomsförloppen komplicerade och skiljer sig från art till art, även inom en och samma art. Dessa orsaker har jag delat in i olika grupper så här: patogena organismer och deras vektorer (= biologiska spridare); väderleken och klimatet; luftföroreningar; topografin; växtens storlek och ålder; växtens resistens. Kombinationen av alla dessa faktorer påverkar ett träds fysiologiska belastning och skapar fysiologisk stress, ett tillstånd som trädet signalerar med att avge gasformiga stresshormoner.

Speciella träd, speciella platser

Hittills har jag behandlat skogen som om den enbart vore en samling problem. Alla de vetenskapliga insikter som jag har skaffat mig börjar kännas som en börda, som tynger ned mina sinnen. Objektiva fakta om hur det står till i skogen är viktiga för vetenskapsmannen och även för oss andra, men de kan kännas som en belastning när jag själv ger mig ut i skogen. Då blir jag ett med naturen, eller snarare en del av en större helhet som är ”jag-och-skogen”. Skogen upphör att vara ett ”objekt”, och jag är inte längre utomstående betraktare. När jag vistas i en skog som är skadad, mår jag själv illa. Ute i skogen har jag ingen distans längre; jag nu är en del av den, den berör mig. Och barnet inom mig är ledset.

Egentligen är skogen inte en samling separata varelser: träd, djur, örter, svampar, med mera. Alla dessa organismer, såväl de synliga som de osynliga, är knutpunkter (= engelska nodes) i en stor och flerdimensionell väv av livsyttringar, och jag, när jag befinner mig i skogen, blir också en knutpunkt, en bland otaliga andra. Jag skulle vilja känna och sprida den glädje jag alltid har känt då jag är ute i mig just min skog! Men observera: Här avses inget ägandeanspråk, men väl en känsla av tillhörighet, som i min familj, vårt land!

Oväntade möten

Jag inser att under tiden som jag har åldrats har den den ursprungliga och friska naturen blivit något sällsynt och märkvärdigt. Skadade träd har blivit den nya normala, på samma sätt som vi har vant oss vid att somrarna har blivit flera veckor längre nu jämfört med hur de var för några decennier sedan. Jag har nästan glömt hur det såg ut då.

Så nu vill jag berätta om två oväntade möten med några av de friska träd, som ändå finns kvar, i alla fall på ett fåtal och ibland lite undanskymda platser. En dag för något år sedan var jag på en utflykt på Österlen fick jag en märklig déjà vu-känsla. Jag hade följt en liten bäck och kom till ett ställe där bäcken var uppdämd i gammal kvarndamm. Där stannade även jag, därför att vid sidan om dammen växte en fullvuxen alm, utan några som helst synbara skador. Trädet verkade vara helt friskt! Var det trädet eller platsen som var så speciell? undrade jag.

Uppströms denna plats ligger en skogsbeklädd höjd, en av de sydligaste topparna på Linderödsåsen på svensk mark. Åsen dyker upp igen cirka tre mil åt sydost som klippor på den danska ön, Bornholm. Men här avskärmar denna upphöjda terräng effektivt denna plats från den rådande västliga vinden och från kustvägens trafikbrus. Det är en sval och väl skyddad plats. Några hundra meter nedströms efter det att den lilla ån har tagit sig vidare från dammen flyter den ut i Hanöbuktens kylslagna vatten. Även utloppet är skuggigt, och där omkring växer ytterligare flera almar, även dessa tillsynes friska. Jag bestämmer mig för att det är platsens lokala klimat som är förklaringen.

Magiska ställen

En tid senare kom jag till ett annat ställe, som även det ligger lite avsides. Här ser inte de små almarna så glada ut, men däremot två stora askar som förefaller vara helt friska. Dessa står i lä av ett mäktigt bokskogsparti, som i sin tur växer på de branta sidorna av en rullstensås. Här finns inget rinnande vatten, men träden som växer längst ner på åsens slänt får en ständig tillförsel av vatten som sipprar ned genom istidsåsens moränlager. Att döma av almarnas tillstånd är även denna plats utsatt för viss grad av luftföroreningar, men askarna som växer vid åsens fot uppvisar, som sagt, inga som helst sjukdomstecken.

Jag hade alltså funnit två platser inte så långt ifrån varandra, där det växer helt symptomfria träd, och detta utan att jag medvetet letade efter dem. Det finns säkerligen fler! Det är med avsikt jag inte talar om exakt var dessa platser ligger, därför att  jag inte vill ta ifrån läsaren glädjen att upptäcka dessa och liknande ”magiska” ställen på egen hand.

Inför nästa sommar ska jag ge mig ut lite mer planmässigt. Därmed kommer mina utflykter i naturen ha en positiv inriktning. Förhoppningsvis blir det fler platsbeskrivningar, som jag kan berätta om.