Klimathotet har aldrig varit så överhängande som nu. Nyss gick vi igenom det varmaste året någonsin, passerade gränsen 400 ppm koldioxid i luften, såg nya bottenrekordnivåer för landisen. I slutet av oktober rapporterade Meteorologiska världsorganisationen om att vi inte bara har den högsta koldioxidhalten i luften på 800 000 år utan att den också ökar snabbare än någonsin förr. Det pågår en diskussion om ifall det med nuvarande teknik är teoretiskt möjligt att nå 1,5-graders-målet eller ej. Det är en diskussion som lär fortsätta, men vi vet att läget är akut.

Som det ser ut nu, med de åtaganden som gjorts efter Parisavtalet så hamnar vi enligt UNEP (FNs miljöprogram) på en temperaturstegring med omkring tre grader. Redan en tvågradig uppvärmning skulle leda till digra lokala och globala effekter, med mer intensiva oväder, längre och varmare värmeböljor, torka, översvämningar, vattenbrist i vissa områden och utdöende tropiska korallrev.

Med en tregradig uppvärmning förstärks inte bara allt det där, med stor risk för att människor tvingas från sina hem på grund av svält, torka och vattenbrist, utan vi riskerar också att passera gränsen för när det blir irreversibelt. När naturens egna mekanismer tar över och förstärker varandra.

Därför är veckans klimatmöte i Bonn så viktigt, när världens ledare samlas för att diskutera klimatet under COP23 sätts inte bara klimatfrågan ytterligare på agendan utan man ska också lägga grunden för att faktiskt komma med avtal och åtaganden som på ett realistiskt vis håller oss under en temperaturökning på två grader och ger målet om en och en halv grad en chans.

Alla seriösa svenska partier är överens om de övergripande klimatpolitiska målen i dag och inget parti har något emot klimatinitiativ, så länge de inte riskerar en negativ inverkan på tillväxten såklart. De stora klimatpolitiska förslagen som presenterats i år har i princip alla samma inriktning som gestaltas så bra av Miljöpartiet när de presenterar regeringens budget. Det är 800 miljoner till lokalt klimatarbete, som laddstolpar, biogas och (faktiskt) cykelvägar; det är 600 miljoner till svensk industri för att minska sina utsläpp och ställa om; det är ett bonus-malus-system för nya bilar där miljövänliga bilar blir billigare att köpa; det är premier för köp av elcyklar/elmopeder; det är ökat stöd till solceller och så är det till sist ett förslag som faktiskt kan anses vara menligt för tillväxten också, flygskatten.

Det är också den enda frågan där det blivit debatt. En märklig sådan. Regeringen lade ett förslag om att en flygresa ska kosta 80–460 kronor extra beroende på hur långt man skulle flyga. Något som Alliansen med Annie Lööf fann så upprörande att det utgjorde ett av skälen till att väcka misstroendevotum mot flera ministrar. Men efter att regeringen jämkat och sänkt skatten till 60–400 kronor fick det slutligen passera.

Den här debatten om några kronor sker samtidigt som våra utsläpp fortsätter att öka. Vårt flygande ökar konsekvent och i en rapport från Chalmers framgår att flygets utsläpp redan 2014 låg på samma nivå som biltrafikens. Eftersom det bara handlar om några kronor har flygskatten mycket liten effekt på resandet och alltså mycket liten effekt på klimatet. Men att effekten är liten kan inte anföras som ett argument mot flygskatten, så som Centern gjort i något absurt försök att kasta kakan och ha den kvar.

Tvärtom är det ett mycket starkt argument för att flygskatten borde varit betydligt högre. I statens offentliga utredning om flygskatten värderas kostnaden för en resa mellan Arlanda och Bangkok till mellan 2 500 och 3 500 kronor. Tyvärr är det ingen som vågar föra fram det förslaget i debatten. Inte ens som ett ”egentligen skulle vi vilja det här, men 460 är allt vi kan få med oss övriga partier på”. Det är sorgligt.

Inställningen att klimatarbete kan vara okej om det är tillväxtbefrämjande eller åtminstone tillväxtneutral kan utifrån tyckas ha fungerat rätt bra. Men den är förödande. Även om Sverige under 2015 levde upp till EUs målsättningarna om förnyelsebar energiproduktion år 2020, och även om vi toppar listan från Carbonmarketwatch om hur väl EU-länderna ligger i fas med sina uppsatta mål under Parisavtalet kommer man inte från det faktum att Sveriges utsläpp ökar, och de gör det från en nivå där vi lever som om vi hade tillgång till 4,2 världar. Som världsekonomin ser ut i dag hade sannolikt en betydligt effektivare klimatreform varit att höja momsen och lägga pengarna på sänkt arbetstid.

I Bonn kommer världens ledare att samlas för att diskutera konkreta åtgärder, sannolikt är en internationell flygskatt en av dem. Men jag hoppas att man också kommer finna tid att diskutera politik för att förändra det Isabella Lövin i en debattartikel för några veckor sedan kallade ”elefanten i rummet”, vår livsstil.