Häromveckan föreläste jag inför Ukrainian European Studies Association i Kharkiv om EUs verktyg för konfliktlösning. Kharkiv ligger bara några mil från utbrytarrepublikerna Donetsk och Lukhansk och var tilltänkt huvudstad för separatisternas ”Nya Ryssland”. Men trots att ryska är det dominerande vardagsspråket för Kharkivborna var de inte med på utbrytningen.

Också i Kiev hörs mer ryska än ukrainska på gatorna. Och när studenterna på Vernadskij-universitetet ska ställa frågor börjar de trevande på ukrainska och suckar lättat när deras lärare tillåter dem att övergå till ryska.

Vid Europa-konferensen i Kharkiv, som har deltagare från hela landet, uppmanar en deltagare talarna att hålla sig till ryska ”så att alla förstår”. Lviv-gänget då? genmäler konferensledaren. Deltagarna från Ukrainas västligaste, ukrainsktalande område, fnissar och nöjer sig med att själva tala ukrainska men låter andra tala ryska, vilket de uppenbarligen förstår.

Trots att minst en tredjedel av ukrainarna har ryska som modersmål är det ingen av dem jag träffar som skulle vilja byta ut det ukrainska politiska kaoset mot den ryska ”stabiliteten”.

Stalins dröm

En av dem som envisades med att hålla sin föreläsning på ryska trots att den nya språklagen stadgar att all undervisning ska vara på ukrainska (vilket stämplades som en ”inskränkning i de nationella minoriteternas rättigheter” av Europarådet den 12 oktober i år), var historieprofessorn Mikhail Stanchev. Samtidigt gav han mig sin senaste bok, Tredje världskriget – slaget om Ukraina, där han anklagar Putin för att vara en kopia av Hitler. Enligt Stanchev har Putin och hans KGB-kamarilla redan startat tredje världskriget och om vi inte slår tillbaka kommer Putin att fullfölja Stalins dröm om att ockupera hela Europa.

I ett personligt samtal med mig blir Stanchev mer dämpad och erkänner att Ukraina självt bär en del av skulden till konflikten genom sin underlåtenhet att skapa ett respektabelt politiskt system.

Han håller med om att Ryssland kan ha orsak att känna sig inringat av Nato. Det är också ett problem att associeringsavtalet mellan EU och Ukraina medförde att Ukraina tvingades lämna de före detta Sovjetrepublikernas frihandelszon.

Svartvita beskrivningar

Stanchevs schizofrena hållning till Ryssland/Ukraina påminner mig om Peter Johnssons Ukraina i historien (Carlssons 2015). Där skildras Ukraina som ett land som ”sedan självständighetsförklaringen 1991 färdats allt längre in i en mörk tunnel av korruption, maktmissbruk och politisk instabilitet”.

Johnsson ger ett slående exempel: ”Ukrainas femtio rikaste oligarker hade i sina händer år 2013 46 % av landets samlade BNP. Detta kan jämföras med Ryssland där motsvarande grupp bara kontrollerade 16 % av landets BNP.”

Denna sorts iakttagelser, som boken vimlar av, hindrar inte Johnsson från att beskriva Ukrainakonflikten i ungefär lika svartvita termer som Stanchev. Också Johnsson hävdar att Europa genom Ukrainakrisen för första gången sedan andra världskriget ”drivs in i en stor väpnad konflikt”.

En skillnad är dock att Johnsson på ett obehagligt sätt inte nöjer sig med att förklara Putins agerande i maktpolitiska termer, utan hänvisar till att ”Rysslands historia är historien om erövringar, koloniseringar och underkuvanden”, som om detta vore biologisk knutet till rysk nationalitet och inte ett resultat av sociologiska, politiska och ekonomiska faktorer som gjort också ett betydande antal andra länder till imperiebyggare.

Makabert är att Johnsson spekulerar i att om Karl XII följt kosackledaren Mazepas förslag om ”ett gemensamt tåg mot Ryssland redan i september 1707 hade hela företaget måhända lyckats”. Sverige och kosackerna skulle alltså ha krossat Ryssland och förintat detta förfärliga imperierike i sin linda! Ska man tro engelskspråkiga Wikipedia var slaget vid Poltava i juni 1709 dessutom ett fältslag mellan Ryssland å ena sidan och på den andra Sverige – och Ukraina!

Kanske är det sådana ryggmärgskänslor av att ”vi” står på samma sida som Ukraina mot Ryssland sedan århundraden, som ligger bakom det faktum att det inom EU tycks vara balter och skandinaver som är hökar när det gäller Ukraina/Ryssland, medan flera sydeuropeiska länder ifrågasätter sanktionerna. Däri har de stöd av FNs rapportör Idriss Jazairy som konstaterat att sanktionerna kostar EU-länderna 3,2 miljarder dollar i månaden och snarare drabbar oskyldiga människor än Ryssland.

Förspillda sympatier

Hur har det varit möjligt för Putinregimen att förspilla den potentiella Rysslandssympati som finns hos de flesta ukrainare?

Jag drar mig till minnes en artikel i den ryska oppositionstidningen Novaya Gazeta där Julia Latinyna frågade hur det kan komma sig att andra kolonialländers (till exempel Storbritanniens och Frankrikes) före detta kolonier värnar om sina före detta förtryckares språk och kultur och gärna är medlemmar i samarbetsorganisationer tillsammans med de före detta kolonialländerna, medan inget liknande kan skönjas bland tidigare Sovjetsatelliter eller tidigare sovjetrepubliker.

Hennes svar var att Putinregimen tycks ha glömt Rysslands morötter och bara vet hur en piska ska användas (Novaya Gazeta 8/5 -08).  Kanske hade en annan rysk oppositionstidning, Ogoniok, rätt när den nyligen (ungefär som Angela Merkel gjort) konstaterade att Putin lever i en annan värld, i Wienkongressens värld, inte Jaltas – ”likt de flesta konservativa ser och känner han till det förflutna mer än framtiden” (Ogoniok 39/17).
Därför har han lyckats skrämma bort till och med de kulturellt mest rysksinnade av alla grannar, ukrainarna.

Fredliga lösningar

I en park i Kiev står en jättestaty med två typiska sovjetiska monumentalmän, som ska symbolisera den rysk-ukrainska vänskapen. Någon har försökt sudda ut texten och målat en ukrainsk flagga med texten ”Leve Ukraina”. Mot bakgrund av sådana patetiska uttryck för en djupt liggande schizofreni i ukrainares hållning till Ryssland är det nog ingen slump att ett litet häfte med dikter med titeln Vår fruktan brann upp i elden på Maidan, som jag får på gatan, visar sig vara skrivet på ryska av en Moskvafödd poet. Enda undantaget är inledningsdikten, Hymn till Ukraina, som är på ukrainska med omkvädet: ”Vårt blod utgöt vi för vår frihet, och visade att vi är av kosacknationalitet”.

Jag inser att jag riskerar att låta som en besserwisser när jag berättar om ett antal nordiska konflikter och deras fredliga lösningar. Det gäller Sveriges erövring av Skånelandskapen som Danmark fann sig i redan för trehundra år sedan. I dag skulle ingen dansk drömma om att kräva dem tillbaka.

Ett annat exempel är Sveriges förlust av Finland 1809, som vi på uppmaning av Tegner – ”att vinna Finland åter inom Sveriges gränser” – avstod från att försöka återerövra. Också Norges utbrytning ur unionen 1905 godtogs av Sverige, om än motvilligt. Danmark fick tillbaka norra Slesvig via en folkomröstning och Finland behöll Åland efter internationellt beslut trots att befolkningen ville till Sverige.

Till allt detta lyssnar den ukrainska publiken ganska lugnt. Men när jag berättar att Jeltsyn på 90-talet erbjöd Finland att köpa tillbaka Karelen, att men Koivisto avböjde, börjar de bli oroliga.

En frågeställare undrar indignerat: Råder du oss att ge upp Krim och Donbass? Jag förnekar naturligtvis detta, inte bara av feghet. Regioner bör förstås ha en demokratisk rätt att gå sin egen väg, typ Skottland, Quebec, Katalonien, Kurdistan.

Men förutsättningen är att alla upptänkliga demokratiska spelregler följs. Risken finns alltid att en minoritets självständighet leder till uppkomsten av nya minoriteter. I globaliseringens tidevarv kan skapandet av nya ”suveräna” stater knappast vara en allmängiltig lösning.
Så Krims eller Donbass utbrytningar hade inte utgjort några ideala konfliktlösningar ens om de genomförts enligt alla demokratiska spelregler. Men så skedde inte. Varför gjorde sig till exempel utbrytarna på Krim inte besväret att kalla in internationella observatörer?

Kultur och politik

Ukraina är dock inte oskyldigt, den nya språklagen är uttryck för en okänslighet som efterhand kan få många ryskspråkiga ukrainare att tvivla på sin ukrainska identitet. När Finland med cirka fem procent svenskspråkiga kan ha svenska som officiellt statsspråk – varför kan inte Ukraina godta ryska som officiellt språk?

Därför att det har varit förtryckarnas verktyg, brukar det heta. Är det inte detsamma med engelskan i Indien, engelskan, franskan, portugisiskan i stora delar av Afrika?

Men där har man inga problem med att ge kolonialspråken officiell ställning trots att inte särskilt många har dem som vardagsspråk. Man skiljer på politik och kultur. Det borde Ukraina, baltstaterna och andra också lära sig att göra.

Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot för Folkpartiet och Miljöpartiet de Gröna och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet. Han var initiativtagare till Miljöpartiet samt dess första manliga språkrör.