Samsjuklighet är när man lider av två hälsoproblem samtidigt. I princip skulle det kunna handla om ett brutet ben plus covid-19, men ordet används nästan bara om personer som både har drogproblem och psykisk ohälsa.

När de söker vård är risken stor att de hamnar i kläm, eftersom beroendevården kan avvisa människor med psykisk sjukdom och den psykiatriska vården kan stänga ute den som använder droger. Det kan bli som för Minna, en ung kvinna med anorexi, som hade haft ganska mycket kaos i sitt liv.

Hon började gå i terapi, det var inte första gången och inte andra eller tredje heller – men nu kände hon att det fungerade och att terapeuten förstod henne. Så en dag talade hon om hur det kom sig att hon hade börjat äta lite bättre: hon använde cannabis för att få aptit och släppa sina destruktiva tankar.

Då slog dörren igen. I fortsättningen var hon tvungen att lämna urinprov inför varje terapitid, och eftersom hon ville kunna äta, och alltså inte slutade med cannabis, blev hon avstängd från terapin. Så hon tappade fotfästet en gång till.

Det borde bara inte ha fått hända, men det tycks inte alls vara ovanligt. Ibland handlar det om ett destruktivt missbruk, ibland om något annat, som i Minnas fall. Men människor vägras vård av skäl som förlorar sig i ett moln av handfallen moralism. Enligt Socialstyrelsen är det många som blir avvisade från både beroendevård och psykiatri just för att de behöver båda.

Sommaren 2020 tillsatte regeringen en utredning om de drabbades situation, Samsjuklighetsutredningen, och i slutet av november i år damp det ner ett delbetänkande. Den här gången har en grupp av de berörda själva varit med och utvecklat mål och förslag. Att det inte är självklart säger en del.

Utredarna föreslår bland annat att vården ska samordnas – beroendevården ska tillhöra regionerna, precis som annan vård. Och om en patient har drogproblem ska de vägas in i de psykiatriska problemen, istället för att vara en anledning att neka patienten vård. De föreslår också att sprutbytesklinikerna ska kunna ge annan enklare hälsovård eftersom besökarna ofta inte gärna går till den vanliga sjukvården.

Ett annat förslag är att göra försök med lokaler där personer som injicerar droger kan göra det i säkerhet och under uppsikt av sjukvårdspersonal. Sådana inrättningar finns i Danmark och Norge, Schweiz, Nederländerna och Tyskland, Kanada och Australien, under namn som fixerum, Drogenkonsumräume eller sis, som står för supervised injection sites.

I samband med det rekommenderar utredarna att man också utreder hur kriminaliseringen av eget bruk av narkotika påverkar möjligheterna för samsjukliga och andra att få bra vård. Om socialminister Lena Hallengren skulle lyssna på det har det verkligen hänt något. Annars får man se framtiden an och hoppas att andra kloka förslag från utredarna blir verklighet.