Situationen för hbtqi-personer i centralasiatiska länder är inte enkel. I en rapport från i mars i år slår Human rights watch fast att homosexuella män i landet riskeras att godtyckligt fängslas, förföljas och fängslas. Utpressning och homofobiska påhopp är också vanligt.

Enligt människorättsorganisationen måste Uzbekistan garantera hbtqi-personers personliga säkerhet, rätt till privatliv och sluta diskriminera den som har samkönat sex. Enligt brottskoden i Uzbekistan är det fortfarande kriminellt att ha samkönat sex.

– Artikel 120, och övergrepp kopplade till den, har försatt homosexuella och bisexuella män i Uzbekistan i en djupt utsatt och marginaliserad ställning, vilket gör att de knappast kan få något skydd mot trakasserier från polis eller någon annan. Uzbekistan borde definitivt vända blad från sitt kränkande förflutna och ta bort denna rättighetsvidriga och föråldrade bestämmelse från sin nya strafflag, säger Hugh Williamson, chef för den Europeiska- och Centralasiatiska avdelningen på Human Rights Watch, i rapporten.

Den forna sovjetiska delstaten Uzbekistan har under de senare åren gjort flera framsteg gällande mänskliga rättigheter sedan president Shavkat Mirziyoyev kom till makten 2016. Men artikel 120 är en kvarleva från den gamla lagstiftningen.

Ifrågasätts av landsmän

Någon som själv upplevt dessa kränkningar av homosexuella som pågår i Uzbekistan är 21-åriga Shohijahon Toirov. Först i sitt hemland, och senare i Polen, dit han kom på ett visum för att studera. I det ofta öppet homofoba och hbtqi+-fientliga Polen misshandlades han på öppen gata. Nu är han i Sverige, men tvingas ständigt vara på sin vakt och flytta från lägenhet till lägenhet som han delar med landsmän. Den uzbekiska diasporan i Stockholm är stor – på ett svartjobb här tjänar du långt mer än en medelinkomsttagare i Uzbekistan. En del är liksom Shohijahon Toirov papperslösa, antingen efter att ha fått avslag på sin asylansökan eller för att man inte ens lämnat in någon. Chanserna att beviljas skydd är mycket små.

I Uzbekistan är homofobin både utbredd och accepterad. Att bo med landsmän är på sätt och vis en enkel lösning, i och med det kontaktnät som finns, men det finns också stora risker.

– De frågar mig varför jag har ett örhänge och varför jag klär mig som jag gör. Jag hörde några av mina rumskamrater kommentera en demonstration mot hbtqi-personer i Uzbekistan och säga att ”om jag skulle vara hemma hade jag gått dit”. Så du förstår ju, säger Shohijahon Toirov till Fre när vi ses en solig dag i Stockholms innerstad.

Demonstrerande för rättigheter

Efter att visumet gått ut i Polen, det EU-land där det är lättast för uzbeker att accepteras på studentvisum, tog Shohijahon Toirov en färja till Sverige. Beslutet var egentligen inte särskilt genomtänkt. Men efter misshandeln kände han att han inte kunde stanna kvar i Polen även om möjligheten funnits. Vid den tidpunkten hade han också deltagit vid flera demonstrationer för hbtqi-personers rättigheter, bland annat efter att Polen infört så kallade hbtqi-fria zoner – vilka EU tagit upp kampen mot. I mars i år deklarerade EU-kommissionen att hela unionen är en ”frizon för hbtqi+-personer”. Polen har blivit av med stora summor EU-stöd på grund av zonerna.

Att åka tillbaka till Uzbekistan efter att studievisumet gått ut var inte ett alternativ. Uzbekistan är ett muslimskt land, även om det är många som inte utövar religionen aktivt. Men Shohijahon Toirovs familj är troende. Han beskriver sig fortfarande som muslim, vilket också har lett till en identitetskris i och med hans sexualitet.

Valet att komma ut inför sina föräldrar, han är enda barnet, var inte hans.

– Jag var tillsammans med en person och hans syster började misstänka att vi var mer än bara vänner. Hon tog hans telefon och läste igenom meddelanden som vi skickat till varandra där det stod saker som att vi älskar varandra, saknar varandra och bara vill vara tillsammans. Hon gick till min mamma och berättade, säger Shohijahon Toirov.

Föräldrarna tog det inte bra.

– Min mamma sa att hon var förtvivlad, att det var fel, det är inte så här hon hade sett sin enda sons liv. Hon vill ha barnbarn och gå på mitt bröllop.

Sverige vill skicka tillbaka till Polen

Att Shohijahon Toirov kunde åka till Polen och studera var däremot hans föräldrars förtjänst. De betalade terminsavgiften till universitetet i Warsawa där han studerade internationella relationer i ett år. Detta var efter att han ofrivilligt kommit ut och hotbilden mot honom växte.

När Shohijahon Toirov anlände till Sverige sökte han asyl direkt när färjan lade till i Nynäshamn, i mars 2021. Polisen satte honom i en bil och körde honom till stationen. Sedan skickades han vidare till ett asylboende för hbtqi-personer i Arboga. Där var han fram till i april i år. Ansökan om asyl avslogs snabbt och han fick anmälningsplikt. I maj kallades han till samtal om frivilligt återvändande till Polen, som accepterat att ta honom tillbaka. Eftersom han varit i EU-landet Polen innan han kom hit vill svenska myndigheter skicka honom tillbaka dit, i enlighet med Dublinförordningen som är en del av EU:s gemensamma asylpolitik. Enligt Dublinförordningen är det det första ankomstlandet inom EU som är ansvariga för en persons asylansökan, så länge den inte har nära familj i ett annat EU-land.

Men Shohijahon Toirov hade sina anledningar för att lämna Polen: homofobin är utbredd och hatet kan manifesteras öppet. Huruvida Polen är ett säkert land för den som är homosexuell, vilket Sverige vill göra gällande att det är, går det därför att tvista om. Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL, menar att det inte är det.

– Vi på RFSL tycker inte det är rimligt att överföra hbtqi+-asylsökande till Polen. Absolut inte. Redan innan situationen i Polen hade förvärrats var det här något jag och vi på RFSL hade pratat om i flera år: man borde kunna göra undantag från att överföra hbtqi+-personer till länder där situationen dem är väldigt svår. Även om det som i fallet med Polen rör sig om att det är ett EU-land, säger Aino Gröndahl och påpekar samtidigt att det pågår ett uteslutningsärende mot Polen (även kallat ett artikel 7-förfarande) i och med att de misslyckas med att leva upp till EU-standard på en rad områden.

Hopplös situation

I Polen pågick det under sommaren rättegångar mot fyra hbtqi-aktivister som gjort en karta som heter Atlas of Hate. Kartan ringar in de regioner i Polen som klassats som hbtqi-fria av de lokala administrationerna. Efter att ha kallat regionerna för homofoba har de lokala parlamenten anklagat aktivisterna Kuba Gawron, Kamil Maczuga, Paulina Pajak och Pawel Preneta för förtal, med juridisk hjälp från den extrema och konservativa organisationen Ordo Iuris. Det är bara ett av många exempel på förföljelse av homosexuella.

För Shohijahon Toirov förändrar det dock inte på hans situation. Vad han ska göra nu vet han inte. Den psykiska hälsan har blivit allt sämre och han har haft regelbundna självmordstankar. Via Röda korset i Stockholm har han fått gå till en psykolog. Men det löser inte några egentliga problem, menar han.

Men han har i alla fall pengar så han klarar sig. Att hitta svartjobb i Stockholmsområdet har varit mycket enkelt. I olika gruppchattar på appen Telegram, med många hundratals deltagare, annonseras mängder av framför allt byggarbeten. Antingen dag för dag, eller lite längre svarta påhugg. Lönen är helt okej, menar han.

– Jag brukar tjäna runt 10 000 kronor i månaden. Det går det bra att klara sig på, säger Shohijahon Toirov, som trots att det ekonomiskt går runt drömmer om en mer stabil tillvaro där han kan fortsätta sina studier och andas ut.

Han fortsätter:

– Jag tycker om Uzbekistan. Jag älskar mitt hemland, det är väldigt viktigt för mig att säga. Jag är bara ledsen över att mitt land inte accepterar mig och önskar att det skulle ändras.