I slutscenen av 1700-talsdramat Frigga händer det någonting konstigt. Just när den sagolikt ängslige ynglingen Frey lyckas klämma ur sig att han vill gifta sig med gudinnan Frigga intas Uppsalatemplet av ”Odens krigsmän”. 
Det bådar inte gott, kan man tycka. Nu vankas storstryk. 

Men just i den stunden ger Frigga ett tecken och i stället för att utsätta den hjälplöse ynglingen för sina stridskonster, lyfter Odens krigare upp Frey på sina sköldar, bär ut honom till folket, varpå krigarna avslutar skådespelet med en ”allmän balett”.

Jisses.

Varför dansar inte Odens krigare balett längre?

Under några få sekel innan det förra millennieskiftet ansåg några kyrkomän att jorden skulle gå under år 1000. Alla tecken fanns där. Katedralerna i Orleans och Mont Saint-Michel hade ödelagts av eldsvådor, det strömmade tårar från heliga kors och Jungfru Maria hade uppenbarat sig i en sten.

Men framför allt fruktade man expansionen av folk från Norden, liksom hunnerna, kazarerna, mongolerna, turanierna eller saracenarna. Kyrkans män hade inga som helst ambitioner att göra dem rättvisa, bilden av dem som våldsverkare fyllde högre, för att inte säga himmelska syften. De förebådade apokalypsen enligt Uppenbarelseboken.  

Men undergången skedde aldrig, och redan på 1070-talet framställdes nordborna som gästvänliga och synnerligen toleranta. Därefter tedde sig Odens krigare oerhört förfinade och kultiverade. De speglade samtidens krigarideal – ett visserligen överspelat, men oförställbart mansideal. På Gustav III:s tid skulle en verklig Odens krigare kunna dansa balett och läsa hebreiska, och ännu längre tillbaka i tiden skulle han dessutom kunna latin och sjunga motetter.

Det dröjde ända till slutet av 1800-talet, då de hotfulla idéerna om masspsykologi, rasbiologi och nationen slog igenom, som vikingarna förvandlades till våldsbenägna barbarer med outsläcklig blodtörst. Trots att varenda skriftlig källa motsade det, framställdes hela den nordiska forntiden som ett ändlöst fackeltåg där den germanska folkgemenskapen ägnade sig åt intuitiv rättsskipning. Från gästabudet i Valhall kunde samtidens extremister med förvånansvärd enkelhet kryssa sig vidare till nästa begivenhet – konferensen i Wannsee.

Man kunde ju önska sig att den tiden var förbi, men nu är vi där igen. Just när white supremacy-idioterna kutar runt med vikingakitsch och anakronistiska ”fornnordiska” symboler tycker Hollywood att påhittet om den nordiska människans brutala rasegenskaper är så angelägna att man öser på med ännu mer historieförfalskning i filmen The Northman. Ett episkt drama, till brädden späcket med ljuva ungmör och muskulösa karlakarlar, spåkunniga kärringar och en och annan svärdförsedd kvinna (för att inte reta upp de så kallat ”politiskt korrekta”).  Det här är pojkrumsfantasier fullt i klass med vad någon enstöring i Hitlerjugend kunde tänkas drömma om. 

Ska man gråta eller skratta? Det hade hur som helst blivit ett satans liv om man hade framställt andra folk och deras historia på samma sätt.