Snön ligger vit på taken – faktiskt. Snart ska här kokas risgrynsgröt och bakas pepparkakor. Ingen har köpt en enda julklapp, jo, till barnen, men det här blir en julafton med vuxna. Mat, brädspel och politik om jag känner oss rätt, tända ljus och någon tomte som tassar runt och håller koll på att katten får mat och att rådjuren inte fryser om klövarna.

Och så Karl-Bertil Jonsson, den idealistiska julvikarien på Posten som lägger de särskilt förmögna adressaternas julklappar i en egen säck och delar ut dem i ”slumkvarteren”.

Ett par nationalekonomer dissar Karl-Bertil Jonsson i DN så här på julafton. Tyko Jonsson har rätt, menar de. Han har närt en kommunist vid sin barm. Kanske inte bokstavligen, eftersom hans barm inte verkar vara av den sorten. Men ändå. ”När Karl-Bertil konfiskerar de rikas julklappar brister han i respekt för den privata äganderätten” skriver de, och dundrar vidare om kommunistiska våldsdiktaturer.

Visst är Karl-Bertil en god människa, det kan de hålla med om. Men det är de rika som har stått för julklapparna och alltså behöver vi en ojämn fördelning i samhället så att de rika kan ge till de fattiga. Ungefär så ser analysen ut. Den okände välgöraren i sagan är ”den kapitalism som har gynnat oss alla med god ekonomisk tillväxt och demokratiska fri- och rättigheter. Detta budskap bör vi begrunda, inte bara under årets jul, utan även under alla kommande jular när denna saga går i repris”.

De har missat så mycket, de här två. Kapitalismen är inte en förutsättning för, eller ens en särskilt bra kompis till, demokratiska fri- och rättigheter. Tillväxten ska vi inte tala om, för snart måste jag tänka på min pepparkaksdeg. Och det vi tycker så mycket om hos Karl-Bertil Jonsson, vi som gör det, är inte att han gör allting rätt. Det är den där privilegierade fjortisen med sin målbrottsröst och sina äppelknyckarbrallor som får syn på orättvisan i samhället och bestämmer sig för att göra något. Genast.

Det är som om Lars Jonung och Daniel Waldenström trodde på fullt allvar att poängen med Karl-Bertil Jonsson är att samhället blir gott och rättvist om man konfiskerar de rikas julklappar och skänker dem till fattiga. En sidenslips till ”gatflickan Beda Larsson” och Jean-Paul Sartres självbiografi på franska till en ölkafébesökare som inte förstår ett ord. Men blir glad ändå.

Förnumstigt konstaterar de att godhet inte räcker. Nej, det är klart att det inte gör. Det är ju det som är grejen. Orättvisorna finns kvar när diversearbetarna på ölkaféet slutar sjunga julsånger och går hem. En god vilja räcker inte – men vi klarar oss inte utan den. Karl-Bertil Jonsson tänder ett ljus i mörkret i en orättvis värld, och de andra slutsatserna kan vi dra själva. God jul!